Deckare - sista kapitlet

Kapitel 4

 

Jag gick omkring i en bubbla. Jag pratade inte med någon. Ingen pratade med mig. Alla sa att det var jag som var mördaren. Alla utom Robin.

Robin var den ende, förutom Jane av någon anledning, som jag kunde prata med utan att personen i fråga blev mördad. Fast Jane ville jag inte prata med. Jag gick ofta till Robin, både för att slippa fotograferingen, och för att få prata. Men om jag ska vara ärlig, så gjorde vi mer än att bara prata. Vi gick visserligen aldrig längre än till att vi kysstes, men det var mer än jag gjort tidigare. Killarna i skolan hade alltid sett mig som ”den vilda pojkflickan”, eftersom att det var vem jag varit riktigt länge. När de andra tjejerna började sminka sig gick jag omkring med kepsen bak och fram. Jag klättrade i träd när de andra tjejerna tog hål i öronen och fick sina första mobiler. Jag tävlade med killarna i vem som kunde spotta längst. Inte konstigt att de inte blev kära i mig.

För det var det som Robin var. Han var kär i mig. Han hade sagt det flera gånger, och jag insåg mer och mer att jag kände likadant.

 

Jag hade blivit beordrad att tillsammans med Jane, Thilda och Viola mocka stallarna. Det måste ha varit något sorts straff, eftersom att de tre var de som var på mig mest. De såg till att alla stolar i matsalen var upptagna när jag skulle sätta mig, de gömde alla ”normala” kläder, och mitt i natten kunde jag vakna av att de drog av mig mitt täcke. Troligen skulle de göra något nu med. Jag kunde inte ha varit gladare.

Jag körde ner gammal halm i rännan medan jag funderade på hur jag skulle ta mig härifrån. Mitt nya problem var att jag inte ville lämna Robin, och han skulle troligen inte hänga på.

Det blev stopp i rännan. Genast visste jag att det var Jane, Thilda och Viola som låg bakom. Jag suckade, och gick in i boxen bredvid för att ta bort förstoppningen. När jag kom tillbaka till den förra boxen stönade jag högt. De hade slängt in en massa gammal hö igen. Jag som nästan var klar!

Jag gick ut för att skälla på dem, men hindrade mig när jag såg Jane sitta på en bänk tillsammans med Sandblond. Och då menar jag tillsammans, inte bredvid. De satt så nära varandra att deras bn snuddade vid varandra, och Jane skrattade åt allt han sa.

Jag kunde inte tro det Jane flörtade med Sandblond. Han var ju jättegammal! Åtminstone 30! Vad såg hon i honom? Enligt mig var han bara fylld med rutten, stinkande fisk. Fisk utan hjärtan, med tanke på hur hjärtlös han brukade vara. Det var bara ett problem. Jag var inte säker på att ens en katt skulle gilla honom.

Jag tittade länge på dem, men bestämde mig sedan för att gå och skälla på Thilda och Viola i alla fall.

Varför gör ni såhär? Är det för att ni tror att jag är mördaren?”

Kom igen, alla vet att det inte är du. Det är ju Robin.” Trots att jag visste att det inte var sant, så blev jag rädd. Tänk om det faktiskt var han? Men varför skulle han döda alla jag pratade med?

Jag tappade grepen. Nej. Nej. Nej. Nej. Det kunde inte vara sant!

Som om det hängde på liv och död sprang jag ut till Jane och Sandblond.

Var är Robin?”, frågade jag andfått. Det var viktigt. Otroligt nog fick jag svar. Sandblond var väl för upptagen med Jane för att inse att det var jag som frågade.

Där borta någonstans”, sa Sandblond och viftade med handen. Jag tittade, och såg Robin gå mot herrgården.

Robin!”, skrek jag medan jag sprang mot honom. Han vände sig glatt mot mig.

Hej”, sa han.

Jag stannade inte förrän jag nästan puttat omkull honom. ”Hur kunde du?”

Vad?”, frågade han oförstående.

Döda alla jag pratar med!” Han tittade ner i marken.

Åh. Du har förstått det nu.” Jag kände tårarna stiga i ögonen. Varför skulle det vara just han? Han som var så snäll. ”Jag gillar dig verkligen, som du vet”, sa han, och jag skrek åt honom.

Försök inte smickra bort dig nu!”

Jag försöker inte det! Jag bara förklarar från början.” Han lyckades hålla sig lugn medan han pratade. ”Eftersom att jag gillar dig så mycket, så vill jag inte att du ska prata med andra. Jag vill att du ska prata med mig.” Det var helt otroligt. Jag hade haft rätt. När Viola berättat att det var Robin kom jag av någon anledning att tänka på att det kunde vara därför alla jag pratat med dött. Och det stämde!

Men du hade ju kunnat säga åt mig att komma, så hade du sluppit döda alla!”, sa jag. ”Du dödade mina vänner!” Tårarna strömmade över.

De var inte dina riktiga vänner! De hade ändå bara svikit dig i slutändan.” Nu började även hans röst vackla.

Det vet inte du! Du tog dig knappast tid att lära känna någon här!” Jag grät öppet, och struntade i alla som tittade på.

Det fanns ingen som du!” Jag såg att han kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

Alicia. Hon var snäll. Och du dödade henne.”

Men hon var inte du. Jag tänkte att om du inte hade någon annan att prata med skulle du prata med mig.” Han sa det igen, som om det var ett mantra han tränat in. Hade han inget bättre att säga?

Du är sjuk i huvudet.” Jag sa det lugnt, och sedan gick jag iväg från honom. ”Har du lust att döda honom eller något?”, frågade jag i förbifarten en tjej som stod nära. Sedan gick jag raka vägen in i herrgården, och hämtade en telefon. Jag skulle ringa polisen. Det här skulle ta slut, en gång för alla.

Då hördes ett skrik. Jag sprang ut på farstun för att se vad som hänt, och såg Robin ligga i en blodpöl på marken. Bredvid honom stod tjejen jag frågat om hon kunde döda honom, och hon hade en blodig grep i handen.

Vad har du gjort?”, skrek jag medan jag sprang ut till dem, fortfarande med telefonen i handen.

Som du sa”, svarade hon.

Men jag menade det inte!” Jag ville inte att han skulle dö! Även om han var mördaren, så var han fortfarande min Robin. Det kunde inget ändra på. Jag slog snabbt larmnumret.

Jag behöver en ambulans! Fort!”

Vart är du, och vad är det som har hänt?”

Han har blivit huggen i ryggen med en grep! Jag vet inte var jag är, det är en herrgård med en fotomodellstudio här!”

Andas han?”

Ja … jag tror det”, svarade jag, och vågade knappt titta på honom.

Kan du beskriva något mer av din omgivning?” Jag gick tillbaka i minnet, till när jag blev kidnappad.

Det ligger ungefär en halvtimmes galopptur från centrum. Jag vet inte åt vilket håll.”

Vi vet tyvärr inte var du är. Försök beskriva mer, om du kan.”

Destiny”, sa Robin med svag röst. Jag böjde mig ner på knä bredvid honom. ”Kom ihåg att jag alltid kommer älska dig.”

Jag älskar dig också. Förlåt mig.” Jag grät igen.

Gråt inte”, sa han, och hans röst dog bort. Hans huvud föll ned på marken, och han var död.

Nej!”, grät jag. ”Robin, dö inte! Dö inte!”

Är du kvar?”, hördes larmcentralen i luren.

Han är död”, viskade jag.

Vi tror vi vet var du befinner dig, så vi skickar polis och ambulans så fort vi kan.”

Jag la ner telefonen på marken och blundade. Jag skulle bli fri. Men jag hade dödat den jag älskade.

Deckare - kapitel 3

Kapitel 3

 

Det dog en tjej varje dag nu. Alicia dog. Ingen brydde sig. Ingen utom jag. På nätterna kvävde jag min gråt i kudden, och på dagarna gick jag omkring som en levande zombie. Det var hemskt. Jag behövde göra något åt det. Jag bestämde mig för att börja prata med folk.

Mitt första offer blev Heather, tjejen med ärret. Under maten satte jag mig mitt emot henne.

Hej”, sa jag och hon tittade irriterat på mig. Sedan tittade hon ner i maten igen. Jag suckade inombords. Det här verkade inte bli lätt.

Kan jag sitta här?” Jag hade visserligen redan satt mig, men det kändes ändå som att jag borde fråga. Hon muttrade något och gjorde plats åt mig.

Visst är det hemskt att gå runt i klackskor hela dagarna?”, sa jag för att försöka få igång ett samtal. Hon ryckte på axlarna.

Jag får nästan kramp i vaderna. Får inte du det?” Jag fortsatte med mitt meningsläsa babbel, men kom på att hon kanske inte var intresserad av skor och bytte ämne.

Tror du att någon kommer anlita dig, då?” Heather rörde inte en min, och jag slog handen i bordet – inte tillräckligt hårt för att hela matsalen skulle höra, men tillräckligt hårt för att hon äntligen skulle reagera. Storögt tittade hon på mig medan jag började prata.

Varför säger du inget? Man skulle kunna tro att du satt en sur citron i halsen!”

Om jag inte pratar är det inte lika många som hackar på mig. Du vet – Heather changes like the weather. Men jag kan ju inte rå för mina humörsvängningar.” Nej, jag kände inte till att hon blev mobbad – om nu det var rätt ord här.

Då blev jag medveten om hennes ärr igen.

Vad hände med din kind?”, frågade jag mjukt. Hennes hand for upp för att röra vid ärret.

Inget.” Jag tittade lugnt på henne, och sa med ögonen att det var okej, hon kunde berätta för mig. Hon tittade sig omkring, som för att försäkra sig om att ingen lyssnade.

När jag och Chrystal var nya här försökte jag ta reda på varför alla dog. En smäll i huvudet en mörk natt, och så vaknade jag med ett stort sår på kinden. Efter det slutade jag leta.” Hon drog ett djupt andetag. ”Jag vill inte dö.” Hon såg bedjande på mig, och som jag hade kunnat styra det.

Det förstår jag”, sa jag och började äta min mat.

 

Min strategi visade sig vara den sämsta jag någonsin kommit på.

Heather var också död nu.

Först hade jag pratat med Alicia – hon dog. Sedan pratade jag med Heather – hon dog.

Jag var tvungen att sluta prata. Kunde inte prata med någon alls. Förutom möjligen fotograferna. Och Robin. Jag behövde fråga honom något.

Vad är det med mig som gör att alla jag pratar med dör?”

Han stirrade på mig. ”Är det så?”

Jag nickade, och kämpade med att hålla tårarna borta. Jag ville inte gråta inför honom. Men allt jag gömt inom mig själv de senaste veckorna hotade med att komma ut. Jag vände mig bort från honom, och såg att jag kunde sätta mig på en höbal. Robin kom efter och satte sig bredvid mig.

Så ska du inte behöva känna. Det är klart att det inte är ditt fel.” Han kramade mina axlar med sin arm, och lät den sedan ligga kvar där. Jag spände mig, men efter en stund sänkte jag gardet och slappnade av.

Och när jag sänkte gardet, då kom attacken.

Järnhänder rev och slet i mitt hjärta, och utan större svårighet kom de åt mitt hjärta. Händerna vred på kranen och lät allt flöda. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna längre.

Jag grät över min ovetande familj, mina vänner, min häst och Alicia. Jag grät över Heather och alla andra som dött här, och jag grät över min situation. Jag var den enda som brydde mig om alla som dog.

Snyftande fick jag fram det, och Robin höll om mig.

Det är klart att vi bryr oss. Vi vet bara att det inte är någon idé att jaga upp sig.”

Men jag kan inte bara sitta här medan mina vänner dör!”

Jag vet, jag vet.”

Men säg inte bara 'jag vet'! Säg vad du känner!” Jag tittade på honom med tårfyllda ögon.

Han såg allvarligt på mig. ”Ska jag säga exakt vad jag känner nu, fastän det inte passar in?”

Jag nickade tveksamt. Tänkte han säga att han ville ha en hamburgare skulle jag bli tvungen att slå honom. Jag log åt tanken.

Jag känner för att göra såhär”, sa han och böjde sig fram. Några centimeter från mitt ansikte stannade han, som för att se om jag skulle reagera som sist.

Det gjorde jag inte. Jag ville att han skulle kyssa mig. Jag behövde honom, och jag gillade honom. Jag insåg det nu. Tanken var skrämmande. Jag var kär i min kidnappare. Sådant hade jag läst om i böcker, men jag hade aldrig trott att det skulle hända mig. Jag hade visserligen aldrig trott att jag skulle bli kidnappad heller.

Jag besvarade kyssen med lättnad. Jag hade någon i alla fall. Mina tårar fick kyssen att smaka salt.

Destiny”, sa han mellan kyssarna. ”Inget kommer hända dig.”

Jag kramade hans ballongmuskliga arm som svar.

Då knackade det snabbt på dörren. Robin släppte mig snabbt, och sa åt mig att ligga på golvet. En nyckel vreds om, och Sandblond kom in. Med sig hade han Jane och Chrystal.

Bra jobbat”, sa Sandblond till Robin. ”Man ska få kvinnor att gråta. Då vet de vem som bestämmer.” Jag hatade honom.

Han gick fram och satte sig på huk bredvid mig. ”Jag har hört att det är du som mördar mina flickor.” Jag gapade. Hur kunde han tro det?

Nej”, sa jag knappt hörbart.

Hon ljuger!”, skrek Chrystal. ”Det var du som dödade min syster, och alla andra! Sedan du kom hit har det dött någon varje dag!” Det var alltså inte bara jag som lagt märke till det.

Tyst!”, röt Robin till henne.

Nej”, tyckte Sandblond. ”Hon kanske har rätt.” Han tittade uppmanande på henne. ”Fortsätt!” Hon tvekade, men fortsatte sedan.

Jag noterade att Destiny var en hel del tillsammans med Alicia, och sedan dog hon. Igår pratade Destiny med Heather under lunchen, och nu är hon död!”

Jane nickade instämmande. Jag kunde inte tro det. Var inte hon min vän? Nu anklagade även hon mig för att vara mördare.

Trots att jag skulle få en massa anklagelser mot mig så sprang jag iväg. Mina enda ”vänner” hade just anklagat mig för mord, och den andra var mördad. Inte konstigt att jag var ledsen.

Jag sprang till sovsalen, där jag kastade mig på min säng och drog täcket över huvudet. Jag storgrät. Allt som jag gjort fram till nu, det var förgäves. Jag skulle inte släppas fri för gott uppförande, som jag först hoppats på. Jag skulle inte heller trivas här, när alla jag pratade med blev mördade. Och ju längre jag stannade, desto fler skulle dö.

 

 

Deckare - kapitel 2

Kapitel 2

 

Robin drog med mig in i den del av ladan som var helt ljudisolerad, och reglade dörren efter sig. Där inne fanns det inga fönster, men en naken glödlampa lyste kallt i rummet. Jag ställde mig mitt i rummet med armarna korsade, i väntan på att straffas.

Det var orättvist. Bara för att jag inte ville ta av mig koftan, så kunde de väl inte straffa mig? Och hur skulle det se ut med fotomodeller som hade blåmärken?

”Det sminkas över”, svarade Robin, och jag kom på att jag råkat tänka högt.

”Har ni inte tänkt på att modellerna som sticker härifrån kanske berättar? Ni misshandlar ju oss.” Jag visste inte om bestraffningen kunde räknas som misshandel, men jag chansade.

”Med ’sticker’, menar du rymmer eller blir anlitade av modellagenturer?”, frågade han och gick emot mig. Min blick flackade mellan hans ögon och golvet, i plötslig rädsla. Tänk om jag skulle få hårdare straff för att jag sa emot honom?

”Blir anlitade, antar jag…”, sa jag tveksamt och tittade ner i golvet. Han sträckte fram sin hand och lyfte upp min haka, så att han kunde se in i mina ögon.

”Jag gillar det bättre när du är bestämd. Se på Jane, hon låter ingen trycka ned henne, och hon lyckas bra här. Tveka inte, säg vad du tycker, gör det som känns rätt.” Han strök mig över kinden och släppte mig sedan. Jag bara stod där. Vad menade han?

”Okej?”, sa jag frågande. Han log och kramade min hand.

”Destiny”, sa han på ett sätt som fick det att låta som något exotiskt, utsökt. ”Gå nu.” Han log igen och gick och öppnade dörren. ”Kom ihåg att sminka blåmärken imorgon, så att alla tror att jag faktiskt slog dig”, tipsade han när jag passerade honom i dörren. Sedan stängde han efter mig, och jag antog att han låtsades städa.

Jag gick tillbaka till min säng, överväldigad av känslor. Jag skulle ha fått straff, men jag gick råd. Folk verkade dö som flugor på det här stället, utan att folk brydde sig. Man klädde sig så lite som möjligt inför fotograferingarna, och sedan spelade det ingen roll om man ville bli modell eller inte.

Några tjejer gick förbi mig, men tystnade när de såg mig. Efter ungefär fem sekunders tystnad utbrast någon:

”Men kom igen! Man kan inte bara sluta prata sådär, det är ju hur pinsamt som helst!” Jag tittade upp och såg att det var asiaten. Hon kom fram och satte sig på sängen bredvid min, och de andra tjejerna fortsatte gå under tystnad, tills de kom ut ur rummet. Då kunde vi höra att de brast ut i gapskratt.

”Hur är det?”, frågade asiaten vänligt.

”Överväldigande”, svarade jag. ”Ena stunden rider jag på min häst helt fridfullt, och i nästa stund blir jag straffad för att jag inte tog av mig koftan på en modellfotografering jag inte ens vill vara på!”

Hon log svagt. ”Det blir bättre, ska du se. Du vänjer dig.”

”Jo, jag har hört det.”

”Kom, så byter vi om till något annat än den där … tråden du har på dig.”

Jag skrattade svagt. ”Visst är den hemsk?” Hon nickade, och vi gick till klädskåpsrummet.

”Den här kan du nog låna”, sa asiaten och höll upp en vit topp med trekvartslånga armar. ”Ett par jeans till så blir det nog bra.”

Jag nickade och sträckte mig efter tröjan. När jag drog ned dragkedjan kände jag mig tjock, som om klänningen hållit in min mage, och nu fick den bli normal storlek igen. Åh, vad jag älskade att känna mig tjock!

Jag kom på något jag behövde fråga. ”Hur kommer det sig att ingen rymmer härifrån?”

Asiaten tittade sorgset på mig. ”Det händer att folk gör det.”

”Åh.” Jag förstod. ”Juliette.”

”Antagligen”, svarade asiaten. ”De flesta kommer hit by horse också, och vissa som försökt rymma har fått se sin häst bli ihjälslagen istället.” Jag rös vid tanken. Snabbt tittade jag åt alla håll, för att se att ingen var i närheten.

Jag måste härifrån”, sa jag sedan tyst. ”Och jag ska göra det utan att någon dör.

 

Dagarna flöt på, likadana hela tiden. Gå upp klockan åtta, äta frukost, göra sig redo för fotograferingen, lunch, fritid (som jag oftast valde att spendera ensam, tänkandes på hur jag skulle ta mig härifrån utan att jag eller min häst dog. Ibland var jag med Jane och andra tjejer, och ibland med asiaten, som jag äntligen fått veta att hon hette Alicia), sedan var det middag, och sedan fick man ofta lite fritid igen, om det inte var fotografering. Jag hade inte fått något mer straff, men Robin visade upp sin sämre sida hela tiden. Flera tjejer hade hittats döda, och jag var ordentligt skakad. Folk dog runt mig, och jag kände mig tvungen att ta reda på varför. Jag kunde bara inte låta det fortsätta såhär. Jane hade sagt att det brukade vara ungefär fem tjejer i månaden som dog, men sedan jag kom hit hade det dött en varje dag. Hade det något med mig att göra?

Jag fick en idé. Vid nästa fotografering vägrade jag göra som fotografen sa, och alltså skickades jag iväg för att få mitt straff. Jag visste inte säkert att jag skulle bli bemött likadant som sist, men jag bestämde mig för att chansa ändå. Jag kunde ju rädda liv!

Precis som förra gången låste Robin dörren, och jag ställde mig mitt i rummet.

Varför jag?”, frågade jag så snart han vänt sig mot mig. Han såg förvånat på mig.

Va?”

Varför kidnappade ni just mig?”

Robin rynkade pannan. ”'Kidnappa' är väl inte riktigt rätt ord”, började han, men jag avbröt honom.

'Kidnappa är helt rätt ord. Varför jag?” Han tittade på mig länge, och jag stampade otåligt med foten i golvet. Tillslut sa han:

För att du är vacker.” Jag suckade och himlade med ögonen. ”Jo, det är säkert!”, försäkrade han mig. ”Har du inte insett det? Alla tjejer här är jättevackra.” Det hade jag lagt märke till, och känt mig smickrad över först.

Han gick fram till mig. ”Men vackrast av alla här är du.”

Jag släppte mitt huvud bakåt och stönade. Det här gick inte som jag ville.

Finns det någon speciell anledning till att ni valde mig – förutom att jag är så 'vacker'?” Jag såg att han blev sårad, men hade inte ork att bry mig. Han gick till diskhon och vred vattnet på och av medan han svarade.

Jag och Peter kände bara att vi behövde dig här. Och när du började prata, då visste vi att du skulle förändra något här.”

Jaha, det var det Sandblond hette. Peter. Men han passade bättre som Sandblond. Jag fortsatte med utfrågningen. ”Vilka är det som dör?” Frågan verkade förvåna honom, men han samlade sig snabbt.

Jag vet inte, men jag önskar att jag kunde göra något åt det.”

Visst. Jag går nu.” Jag var inte nöjd med svaret, men antog att jag inte skulle få något bättre, och gick för att vänta på att Robin skulle låsa upp dörren åt mig.

Vänta”, sa han. ”Det är något jag måste göra först.” Jag hörde att han gick mot mig, och vände mig om precis i rätt tid för att hinna se hans ansikte närma sig mitt. Hans varma läppar nuddade mina, och jag drog hastigt undan huvudet.

Vad gör du?”, utbrast jag och knuffade honom baklänges. Han ramlade in bland några höbalar. När han inte rörde på sig blev jag orolig. Tänk om han skadat sig? Visst, jag var våldsam, men jag gillade inte att göra illa folk. Jag gick fram till honom, och snabb som en vessla hoppade han upp och puttade ner mig på golvet.

Du behövde det där”, sa han. ”Dina blåmärken såg inte äkta ut.” Så gick han, och lämnade mig liggande på golvet.

 

 

RSS 2.0