Prolog

2011-02-16 @ 16:57:49

Prolog

 

11 september 2001

 

”Fil och flingor, tack” sa jag.

Flygvärdinnan antecknade och nickade. ”Dricka?”

Jag funderade. Det skulle vara gott med läsk, men det var frukost, och burkarna var så små. ”Jag tar en äppel–”

Flygplanet dök hastigt och avbröt mig. Några förvånade skrik hördes, och flygvärdinnans vagn rullade iväg. Hon sträckte sig efter den samtidigt som hon grep tag om mitt säte för att inte ramla.

Mamma tog tag i min hand och kramade den hårt. Jag mötte hennes blick, och de bruna ögonen såg lugnt på mig. Hon var aldrig rädd. Jag log mot henne, och hon log tillbaka.

”Vad är orsaken?” frågade hon lurigt, och jag fattade genast. Det var en lek vi brukade leka när något ovanligt hände, och det var meningen att jag skulle komma på en rolig orsak till det som hände.

”En elefant kom flygande och ställde sig på taket på flygplanet” förklarade jag. Då rätades planet upp igen, och jag fortsatte. ”Och nu såg den sin kompis nere i Central Park och hoppade av.”

Mamma skrattade åt min fantasi och nickade. Runt oss var de andra passagerarna oroliga, och jag hörde en man prata högt.

”Vi sjunker fortfarande! Jag är erfaren pilot och jag vet att vi inte ska flyga såhär lågt.”

”Vi dök just” påpekade en flygvärdinna. ”Snart kommer vi stiga igen, och så fortsätter vi som vanligt.”

Ännu en kraftig dykning fick henne att falla omkull.

”Det är något fel!” skrek mannen igen, som kämpade med att sätta fast säkerhetsbältet. Flera andra stämde in i hans oroliga rop. Men inte jag, och inte mamma.

”En ny orsak?” Hon log mot mig igen, och jag kände mig trygg.

”En stor vindruvsklase föll från ett träd i himlen och tryckte ned flygplanet.”

”Vilken färg har vindruvorna?”

Jag funderade en stund. ”Vita, som snö.”

Plötsligt rusade fyra män genom förstaklass-avdelningen – där vi satt. De höll i burkar med något som liknade pepparspray och tårgas, riktade mot alla passagerare. Några barn började gråta – av rädsla, eftersom att männen inte använt burkarna ännu. De sprang från pilotkabinen och ställde sig mellan ekonomiklassen och förstaklass.

Mamma – modiga, underbara mamma – ställde sig upp, trots att vi fortfarande dök, och pratade högt och tydligt. ”Varför gör ni det här?”

En av männen tog fram en kniv och riktade den mot mamma. Hon höll upp händerna i en lugnande gest. ”Lugn, jag vill bara veta varför vi ska dö.”

Männen tittade på varandra, och sedan gick en av dem – samma som pekat med kniven – försiktigt mot oss. Han blev tvungen att hålla i sig i stolarna för att inte ramla, och mamma utnyttjade tiden.

”Vi byter plats” sa hon till mig.

”Men jag är inte rädd!” försäkrade jag. Och det var sant. Jag var inte rädd, det här var bara spännande.

”Men jag är rädd om dig.”

Jag flyttade på mig och mannen kom fram till oss.

”Vi har varnat USA mycket.” Hans röst var mörk och utländsk.

”Varnat?”

”Vi har sagt det. Vi skulle komma med flygande bomber.”

”Vart ska ni bomba?” frågade mamma förvånat.

”Nej” sa han och vände sig om för att ta sig tillbaka. ”Vi hålla folk borta.”

”Borta från vad?” Mannen behövde inte svara. Nu var vi tillräckligt nära för att se vart vi var på väg. World Trade Center. Tvillingtornen. Det var tidigt på morgonen, så jag hoppades att inte så många hunnit till jobbet ännu.

Men jag var fortfarande inte rädd. Det kunde bara sluta på två sätt: antingen dog vi och kom till himlen, eller så överlevde vi.

”Jag älskar dig” viskade jag till mamma.

”Jag älskar dig med” svarade hon och pussade mig på pannan.

Flygplanet rätades äntligen ut, men vi var nu rakt framför ena tornet.

”Sätt huvudet mellan knäna” sa mamma. Det var fortfarande flera hundra meter kvar, men vi närmade oss snabbt. Runt omkring i flygplanet både stod och satt panikslagna människor, vissa med mobiler i händerna. Tornet var precis framför oss nu. Jag kunde se människor från tornet bredvid som stirrade storögt och skräckslaget på oss, vissa helt handlingsförlamade.

Klockan var 09.03, jag hette Molly Carter och skulle aldrig fylla tretton. Jag skulle dö nu, elfte september 2001, samtidigt som mamma och jättemånga andra. Och jag var inte rädd.

Jag hörde planets nos träffa glasfönstren i byggnaden.

 

När jag vaknade var jag kallsvettig. Drömmen hade känts så verklig, jag hade aldrig drömt något så … tydligt, så spännande.

 

På morgonen

Jag blev rädd på riktigt. Exakt det jag drömt inträffade, men två gånger om. Ett flygplan flög in i det södra av Tvillingtornen exakt klockan 09.03, och en halvtimme senare körde nästa in i det norra.

”Bree!” ropade mamma ” Det är lunch!”

Men jag berättade inte om drömmen för någon.

Kapitel 1

2011-02-16 @ 16:57:20

Kapitel 1

Nutid

Jag hade länge letat efter någonstans att bo, men det verkade som att folket i USA hade bestämt sig för att inte låta mig flytta in någonstans. Så när jag äntligen hittade en liten lägenhet i småstaden Forks, blev jag förvånad, och trodde först inte mina ögon, när jag såg att den lilla lägenheten var precis en sådan mysig som jag alltid velat ha. Dessutom fanns det en liten butik i trevåningshuset, som förutom min lägenhet, bestod av tre lägenheter till. Butiken hade ingen ägare, och jag hade turen att kunna få driva butiken. Och som den Twilight-älskare jag var, så var det självklart vad jag skulle sälja.

Huset låg i närheten av Cleveland Drive, en stor gata med några småbutiker och en liten mataffär.

Utifrån såg huset ut som ett vanligt, lite ovårdat hus. En mörkbrun dörr - som behövde målas om, stora skyltfönster till butiken, och ljusgula tegelväggar.

Jag gick fram till dörren, och öppnade. Den gick förvånansvärt lätt upp, med tanke på att huset inte var det finaste i trakten. Ingen människa syntes till, men det hördes prat från övervåningen, där jag antog att det bodde barn.

Inuti butiken var det vita väggar i det stora rummet, och i det mindre rummet var väggarna bruna, en tapet som såg ut som träplankor. Det skulle nog kunna bli mysigt, om man satte in lite tyger här och var.

”Leroy Road 11, Forks, Washington, USA” mumlade jag för mig själv, och stannade utanför dörren på baksidan. Det var den som skulle användas mest, eftersom att man var tvungen att gå igenom butiken annars.

Jag öppnade dörren, och gick in. På väggen till vänster var det postlådor, till de fyra lägenheterna. Jag såg att det stod Andreas Johnson på lägenhet nummer tre – min lägenhet – och tänkte att jag måste byta namn där. På de andra tre lapparna stod det E & B Call, familjen Lincoln, Ashley Ayer och Riley York.

Rakt fram var det en stentrappa, som hade blivit lite nött av alla som gått i den. Uppifrån hördes det barnskrik, kanske från en nyfödd. Medan jag gick upp för trappan räknade jag trappstegen – en ovana jag fått med mig från Paris, min senaste hemort – där jag brukade räkna Eiffeltornets trappsteg. 9 steg, och sedan kom nästa våning.

Jag tittade på namnskyltarna på dörrarna. På dörren till höger stod det Familjen Lincoln, och på dörren till vänster stod det Emily och Brett Call.

Plötsligt ringde min mobil. Det var ett okänt nummer. ”Bree Adams” svarade jag.

”Hej” började en röst jag kände igen, men jag visste inte vem den tillhörde. ”Jag kommer snart, det blev lite krångel med bilen. Är du framme?”

”Ursäkta, men jag tror inte jag hörde ditt namn” sa jag i telefonen.

”Jag är Sarah Brown, och jag äger huset du har flyttat in i”.

”Ja, jag tyckte väl att jag kände igen rösten. Jag är i huset nu”.

”Vad bra. Jag kommer nog om tio minuter. Har du tittat i din lägenhet?”

Hennes röst var påträngande, och det verkade som om hon försökte vara lugn och vänlig, men egentligen var stressad och ointresserad av både mig och huset.

”Jag står precis i trappan” sa jag, med naturlig ton.

”Okej” sa Sarah. ”Spara mitt nummer, så vet du vem jag är nästa gång jag ringer” Hon skrattade lite och avslutade samtalet.

Jag sparade inte hennes nummer.

På nästa våning låg två våningar till. Jag satte mig på huk framför mina grannars dörr, och läste namnen. Ashley Ayer och Riley York. Inifrån hördes röster, det lät som från en tv.

Plötsligt öppnade någon dörren, som slog emot mina knän, och jag ramlade baklänges. Inte för att det var något ovanligt, jag var ganska klumpig, och det hade jag alltid varit.

När jag var liten hade jag dansat balett, men min lärare hade försökt förklara för mig att jag nog inte skulle kunna bli en balettdansös. Jag hade inte tyckt det var särskilt kul i alla fall, men min rullstolsbundna mamma hade alltid velat dansa, så när jag blev tillräckligt gammal anmälde hon mig till balettlektioner, och jag hade inte vågat säga att jag ville sluta.

Fram till dagen då det blev förklarat för mig varför jag borde sluta hade jag hatat läraren, men jag blev jätteglad när jag fick en anledning att sluta.

”Oj, hur gick det?” En hand sträcktes mot mig. Det var en mans hand.

Jag tittade upp, och såg in i hans ögon. Det första som slog mig var att de var väldigt blåa, nästan turkosa.

Jag hade aldrig sett så fina ögon.

Ögonen var inramade av tjocka, kastanjebruna ögonfransar, som såg ut att svepa över hans solbruna kinder varje gång han blinkade.

För ett ögonblick var det bara han och jag.

Han satte sig på huk, och handen som han hållit ut mot mig lades på min axel. Han lutade sig fram mot mig.

Mitt hjärta hyperventilerade.

Plötsligt hördes det steg bakom oss, och mannen reste sig upp.

”Riley, jag...” började kvinnan som kom ut genom dörren bakom oss.

Hon hade ljusbrunt lockigt hår, som räckte ned till midjan på henne, och en rak lugg som slutade precis ovanför ögonen.

Hon hade gråtit. Det syntes på de rödgråtna ögonen, och det svarta sminket som rann nedför hennes kinder. Antagligen Ashley Ayer, tänkte jag medan jag reste mig upp. Mycket smink, trendiga kläder, långa, manikyrerade naglar.

Jag mindes en låt jag hört på radion förut; I am a 16 year old daughter. Lost in a mirror, no self-esteem.

Inte för att denna kvinna som stod framför mig var 16, snarare strax över 20 – som jag – och nog hade hon självkänsla alltid, denna Ashley.

Men jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne.

Vad hade hänt? Hade Riley gjort något mot henne?

”Hej” sa hon, med lite darr på rösten. ”Är det du som ska ta över Andreas lägenhet?”

Det hördes att hon försökte låta avspänd och naturlig, och även om det inte lyckades så bra, så fick det mig på andra tankar än Rileys ögon.

”Jaa, det är det” sa jag och log mot henne.

Hon log tillbaka.

Kapitel 2

2011-02-16 @ 16:56:39

Kapitel 2

När jag, efter ett långt samtal med Riley och Ashley – Ashley var inte så ytlig som jag först trott - om huset som tydligen kallades Bruns hus (efter Sarah Brown), och pratat lite om vad de arbetade med – Riley var skådespelare, och Ashley arbetslös – gått in i min lägenhet och tittat lite, ringde Sarah och sa att hon bara skulle parkera bilen, och sen skulle hon komma upp. Jag gick ner och mötte henne i trappan.

Hon hade blont, axellångt lockigt hår, uppsatt i två tofsar, och en mörkgrå, trendig kavaj, över ett svart linne och svarta kort-shorts. Det var väldigt snyggt på henne.

”Har du hälsat på grannarna?” frågade hon.

”Bara Riley och Ashley” svarade jag uppriktigt.

”Ska vi ta och hälsa på de andra, då?” Nu verkade hon gladare än förut, så jag hängde gärna med.

Vi började hos Lincoln's.

Sarah knackade på, och ett barn ropade något inifrån. Sedan hördes steg, och dörren öppnades.

Först var flickans ansikte förväntansfullt, som ett barn på julafton, men när hon tittade på Sarah försvann den minen. Istället fick hon en irriterad min, och tittade sedan på mig. Jag kände att jag rodnade, jag hade aldrig tyckt om att någon tittade på mig – förutom Riley, ååh, vad han hade fina ögon! – och tjejen, som såg ut att vara i femtonårsåldern, synade mig kritiskt, uppifrån och ner. När hon kom till magen fick hon en gillande min i ansiktet.

”Jag gillar din tröja” sa hon till mig.

Jag tittade ner på den, och såg att jag hade en vit t-tröja med trycket ”Vampire forever” på, och sedan en bild på Carlisle Cullen från Twilight, när han bet någon.

”Twilight eller?” frågade jag leende, och hon sken upp.

”Twilight är bäst, men det finns väldigt många bra vampyrserier. Är det du som ska flytta in här?”

”Jaa, så jag tänkte bekanta mig med grannskapet nu” svarade jag.

”Får vi komma in?” frågade Sarah.

”Javisst! Jag heter förresten Alec, eller Alexandra, men jag kallas Alec efter han i Volturi, du vet” sa hon och tittade på mig igen.

”Så då har du samma gåva som han?” frågade jag, och tittade lurigt på henne.

”Jag jobbar på det” sa hon med ett stort leende. Hon klev undan från dörröppningen så att vi kunde kliva in.

Det första som slog mig var att det luktade mat. Spagetti.

Det andra var att det var väldigt litet. Eller, egentligen kanske det inte var litet, men det var saker överallt.

Vid dörren stod det runt femton par skor, varma och kalla, finskor och gummistövlar. Garderobsdörren var öppen, och det stack ut vinterkläder.

Någon hade kastat upp en keps på lampan som stod i hörnet av rummet, bredvid dörren, och det låg skolväskor överallt.

”Eeh, vi hade tänkt städa innan du skulle komma…” sa Alec ursäktande, och puttade undan en stor väska som blockerade en annan vit garderob.

En kvinna kom ut från köket, med en baby under armen.

”Hej Sarah!” sa hon förvånat, och stressat.

”Hej, Melanie!” svarade Sarah, och tog några steg fram för att krama henne. De verkade tycka om varandra, och det gladde mig att Sarah tyckte om någon, hon som verkade så ovänlig först.

Sedan presenterade hon oss för varandra, och Melanie kramade även mig.

”Vad kul att det äntligen händer något i huset. Sedan Andreas dog har man alltid blivit ledsen när man sett lägenheten eller den tomma butiken”.

”Dog han?” frågade jag förfärat.

Alec gjorde sin röst skrämmande lik sin mammas. ”Hjärtattack, den stackars gamle mannen”.

Melanie puttade henne lekfullt in bland jackorna. ”Sådär låter jag inte alls!” protesterade hon. ”Och förresten var han inte gammal.”

”Gör du ju visst, det!” påpekade Alec, och skyndade sig att säga – så att inte hennes mamma skulle hinna protestera mer – att vi kunde gå in och hälsa på resten av familjen.

”Men tänk på att det bor barn här” fortsatte hon, och visade tydligt att hon inte menade sig själv. ”Det är därför det är stökigt!”

”Och du är så klart den duktiga, snälla storasystern som alltid måste städa efter dem?” frågade jag.

”Alltid!” svarade Alec och log stort.

 

I nästa rum, som förövrigt var lika stökigt, var det ett kök.

De ljusblåa väggarna hade mer färg än det skulle vara på tapeten – barnfamiljen hade tydligen kritor. På väggarna fanns röda streck, gröna streck, gula, rosa, blåa, ja, lite allt möjligt.

Vid fönstret stod ett bord, och där satt tre barn. Två av dem – en kille och en tjej – såg ut att vara i treårsåldern, och den tredje, ännu en tjej, såg ut att vara runt tio.

Tioåringen tittade blygt upp från sin bok, medan de mindre fortsatte att rita.

”Hej” sa jag. ”Jag heter Bree”.

”Hej” mumlade hon till svar.

”Det är Ellen, hon är blyg” insköt Alec. Ellen tittade på henne med en irriterad blick, och tittade sedan ner i boken igen.

”Vad läser du?” frågade jag.

Hon höll upp boken framför sig – fortfarande med boken uppslagen så hon kunde läsa – och visade mig framsidan.

Om jag kunde drömma.

Haha, antagligen ännu ett offer för Stephenie Meyers böcker.

”Det var jag som fick henne att börja läsa den!” sa Alec stolt, medan Ellen la ner sin bok igen.

”Den är jättebra” tyckte Ellen, och ett litet leende syntes i hennes mungipor.

”Jaa” instämde jag. ”Har du sett filmerna?”

”Jag och Alec gick på Eclipse premiären!”

Melanie suckade. ”Twilight, Twilight, Twilight. Alltid detta Twilight prat!” Hon vände sig mot mig och Sarah. ”Vill du se resten av huset nu?”

Utan att vänta på svar vände hon sig om och gick vidare. Jag log ursäktande till Ellen, och skyndade efter henne.

Det var mörkt i nästa del av huset – förvånande med tanke på vädret, som för omväxlings skull var fint här i Forks. Som om Melanie kunde läsa tankar, sa hon, med låg röst:

”Det är mörkt här eftersom att Chris, min man, sover. Han jobbar natt.”

Jag svarade med en nickning, som visade att jag förstod.

”Där inne.” Hon pekade på en dörr, som stod på glänt. Inifrån hördes låga snarkningar, och en klockas tickande.

Alexandra, som följt med oss upp, visade sitt rum.

Redan innan man kom in syntes det vilken Twilight-älskare hon var. På dörren satt en stor affisch – en sådan i bio-storlek – med Eclipse DVD omslag på.

Väl inne i rummet hittade man inte en enda bit tapet, och taket syntes inte heller.

”Hur många?” frågade jag, och syftade på affischerna.

”Jag tror det är – om man räknar med de små bilderna jag klippt ut från tidningar – runt tvåhundra stycken” svarade Alec stolt. ”Jag har samlat i typ tre år, nu”.

”De är väldigt fina.”

”Ja, min favorit är nog den här”. Hon pekade på en stor, med Robert Pattinson och Kristen Stewart, där Robert satt i en gunga, med öppen mun, och Kristen stod framåtlutad, som om hon gav fart åt honom.

Resten av rummet – den lilla del som inte bestod av Twilight-affischer – var ganska stökig, som kläder på golvet, obäddad säng, tidningar överallt, alltså som en vanlig tonårings rum.

”Men nu kan du väl kolla på resten av huset?” frågade hon. ”Jag tycker inte att det är så fint här, så jag vill inte visa det så mycket”.

Nästa rum var större, med en obäddad våningssäng, leksaksbilar, barbiedockor, lite kläder och annat på golvet.

”Här bor Ellen och Arvid” sa Mel. ”Arvid är hos en kompis, och Ellen såg du ju i köket”.

Vi fortsatte till nästa rum.

”Här bor Jacob och Nora, de är tvillingar, och de är också på dagis”.

Nästa rum var Chris och Mels, där gick vi inte in eftersom att Chris sov.

Alla rummen hade en sak gemensamt; de var mysigt inredda – dock stökiga – och alla hade många lampor.

”Ska vi hälsa på Call’s, nu då?” frågade Sarah efter en fikastund.

”Jaa, det är nog bäst” svarade jag. ”Med tanke på att jag måste hinna städa lite i min lägenhet innan middagen också”

”Hejdå, då” sa Mel och kramade om oss en gång till.

”Hejdå” svarade jag, och vinkade till Alec. ”Vi ses”.

Kapitel 3

2011-02-16 @ 16:55:42

Kapitel 3

”Okej, här bor Emily och Brett, de är runt 80 år, så de hör inte så bra, bara så att du vet” varnade Sarah mig. ”Men de är jättesnälla”. Hon knackade på dörren.
Det hördes steg inifrån, på väg mot dörren.
”Och de kommer bjuda på fika”.
Sedan öppnades dörren. Där stod en rynkig tant – Emily, noterade min hjärna – som log mot oss.
”Hej” sa hon.
”Hej” svarade Sarah och jag i en mun. Hon fortsatte sedan ”Bree här ska flytta in i den tomma lägenheten, och jag visar henne runt”.
”Kom in, kära ni. Jag har precis bakat bullar”. Hon vände sig om i dörren och gick in.
Sarah blinkade mot mig, och följde efter Emily.
Om jag tyckt att min eller Lincoln’s lägenheter var mysiga, så var det ingenting mot den här. Väggarna i köket – det första rum man kom in i efter ingången – var ljust blåa, en lite ljusare nyans än de tjocka gardinerna, och golvet var körsbärsträ-färgat. Det matchade fint, och rummet såg mjukt ut.
”Vill ni ha lite fika?” frågade Emily samtidigt som en man – Brett, antagligen – kom in i rummet. ”Där är du ju, jag tänkte precis ta fram lite fika. Det här är Bree, hon som ska flytta in i Andreas gamla lägenhet”.

Brett gick fram och tog ett fast tag om min hand. ”Goddagens, fröken Bree”. Jag kvävde en fnissning och hälsade tillbaka.
”Han har varit soldat” förklarade Sarah för mig. ”Så han kan komma in i sina gamla vanor ibland”.
Jag log mot honom och vände mig till Emily – jag tänkte på ett så snällt som möjligt sätt förklara att vi inte behövde något fika, eftersom att vi fikat hemma hos Lincoln’s, men när jag såg henne stå där så glad med en bricka fullproppad med godsaker på så kunde jag bara inte. Jag kunde väl pressa ned lite till… ”Det ser väldigt gott ut!” sa jag uppriktigt. På brickan låg det chokladbiskvier, hallongrottor, nybakta bullar, cookies och jättemuffins – vilka såg godast ut, eftersom att jag älskade choklad, och de var toppade med strössel.
”Tag plats vid bordet” Bretts mörka, glada röst hördes – han påminde mig lite om Emmet från Twilight – och jag satte mig bredvid Sarah, mitt emot Brett. Emily ställde brickan på bordet och hämtade en behållare med röd saft i, och satte sig själv bredvid sin man. ”Varsågoda!” Hon skickade brickan mot mig och jag tog en muffin. Sarah gjorde samma sak, och Brett tog en biskvi.
”Saft?” frågade Emily, och räckte fram behållaren mot mig.
”Ja, tack!” Hon fyllde på allas glas och tog själv en bulle.
”Jaha, tror du att du kommer trivas här, då?” frågade Brett.
Jag nickade, eftersom att min mun hade fullt upp med att tugga min muffin, som jag precis tagit en stor tugga av. Både Brett och Emily log mot mig. ”Vad bra” sa de båda, samtidigt.
När jag svalt tuggan drack jag lite, man blev väldigt törstig av fikat. Tydligen tyckte Sarah likadant, med tanke på att hon gjorde detsamma.
Plötsligt spärrade Emily upp ögonen, och tittade på mig. ”Du är väl inte allergisk mot något?” frågade hon oroligt.
”Nejdå, inte vad jag vet”.
Hon lugnade ned sig. ”Vad bra. Vi har katt, går det också bra?”
”Jaa, min familj hade katt-uppfödning när jag var liten”.
”Vad kul!” sa Sarah.
”Och vilken tur att Emily inte lyckades förgifta dig!” skojade Brett.
Emily förstod inte att han skojade, och såg allvarligt på mig.
”Jaa, tänk om jag hade gjort det, och Andreas lägenhet hade fått stå tom igen, och jag ...”
Brett avbröt henne. ”Jag skojade bara, gumman”.
Emily ignorerade honom. ”Vet du hur han dog?” Jag hann inte svara innan hon fortsatte. ”Det var så hemskt. Han hade precis kommit hem från jobbet, och så föll han ihop i trappan. Enligt Melanie – har du träffat henne? - så dog han av en hjärtattack, men jag tror inte det... Fast vad skulle det annars vara?” Emily började mumla för sig själv, och Brett kramade hennes hand.
Hon tog det hårt, de var nära vänner” mimade han till mig – jag antog att Sarah redan visste – och försökte prata lugnande med sin fru.
Efter ett tag lugnade hon sig, och började berätta igen.
”Jag kan inte berätta mer än hur jag upplevde det, och jag såg inte allt, som tur är. Jag låg och sov och så plötsligt vaknade jag av ljudet från ambulans och polisbilar.”
Hon tittade förbi mig, in i väggen medan hon pratade, och återupplevde det i sina tankar.
”Jag väckte Brett och vi rusade ned, och där låg Andreas på en bår, på väg in i ambulansen som väntade utanför huset. Ashley och Riley var också där. De såg båda chockade ut – och det gjorde nog jag och Brett också – men Ashley såg ut som om hon … jag vet inte, nästan som om hon var skyldig. Men den lilla flickan, inte skulle hon vilja göra något mot Andreas. De var väldigt bra vänner, förstår du. Jag tror till och med att de jobbade tillsammans, nere vid fiket här i staden. Det har lagts ned nu, tror jag. Riley höll om henne och pratade lugnande med henne, för hon verkade samtidigt upprörd.
Vi höll kontakten med sjukhuset hela tiden, åh vad vi var oroliga, och sedan kom dödsbudet.
Vi fick aldrig veta vad orsaken till hans död var, och det hölls aldrig någon begravning. Jag tror att han brändes och spreds ut i vattnen här omkring. På så sätt är han alltid med oss.”
Emily torkade en tår som letat sig ut från ögonvrån.
”Sedan dess har ingen varit sig lik – speciellt inte Melanie och Ashley. De har båda varit mer tillbakadragna och inte lika glada. Och speciellt Melanie, hon har varit argare också. Stackars små barn, de kan inte må så bra med en jobbande pappa och en ledsen mamma. Jag vill inte hålla koll på tiden som gått, men det skedde så drastiskt, så det är enkelt att räkna månaderna. Fyra månader.” Hennes röst bröts och hon snyftade till. Brett drog henne till sig och kramade henne mjukt.
Efter ett tag slutade hon gråta, och ursäktade sig:
”Jag är ledsen att jag gråter så mycket, men jag tyckte verkligen om honom. Han var en bra kille. Och så ung, bara trettiofem år gammal. Döden kom för tidigt, hade det varit någon så skulle det väl ha varit oss den tog.”
Jag kände att jag behövde fråga, för på något sätt så blev jag alltid medverkande vid fall. Inte för att jag var polis eller så – inte ens intresserad av att bli det – men det var ju spännande, och det kunde ju alltid vara bra att veta mycket. Så jag frågade.
”På vilket sätt har Melanie förändrats? Jag menar, hur var hon förut?”
Denna gång var det Brett som svarade.
”Förut var hon så glad, tog allting som det kom, och så.”
Det tyckte jag hon var fortfarande, men jag sa inget annat än ”Okej.”
Emily – som tydligen tyckte att vi pratat klart om detta – räckte fram brickan mot mig igen.
”Varsågod att ta mer.” Under tiden hon pratat hade jag ätit tre kakor till, så nu tvivlade jag på att det skulle få plats mer.
”Oj, nej tack, jag orkar verkligen inte mer nu. Jag har ätit så mycket att jag snart spricker. Men det var jättegott.”
”Okej.” Hon skickade brickan vidare till Sarah, som artigt tackade nej.
”Vi borde nog gå nu, om vi ska hinna hälsa på Ashley och Riley innan middagen” fortsatte hon.
”Annars kan ni ju äta här” påpekade Emily. Jag tittade snabbt på Sarah, sökte hjälp, eftersom att hon förstod att jag ville till min lägenhet och göra mig hemmastadd där. Men hennes hjälp behövdes inte. Hjälpen kom från Brett.
”Vi har redan proppat dem fulla med mat, eller fika i alla fall, så vi kanske borde släppa iväg dem. Dessutom vill säkert Bree se sin lägenhet.”
Emily tänkte igenom det någon sekund, men nickade sedan.
”Det får bli en annan gång då.”
”Jaa” instämde jag.
Vi reste oss upp och gick till dörren. Jag hade inte lagt märke till det när jag gick in, men på väggen till höger om dörren hängde en uppstoppad räv. Jag hoppade till, för den såg så äkta ut, och Brett såg det.
”Den bits inte” skojade han.
”Varför har ni den där?”
”Det är det första djur jag någonsin skjutit. När jag var elva år.”
”Oj. Vad läskigt!” Jag log.
”Jag har ju sagt att den inte bits.”

Jag skrattade och kramade dem hejdå.
När vi kommit ut i trappuppgången sa Sarah:
”Okej, Riley och Ashley nästa.”

Kapitel 4

2011-02-16 @ 16:55:10

Kapitel 4

”Vill ni ha fika?” Ashley tittade på mig, Sarah hade hon ignorerat från att vi hälsat på varandra, till att vi satt oss i sofforna i vardagsrummet.

Jag och Sarah satt i en av två soffor som stod mitt emot varandra, mellan ett bord, och en tredje stod på bordets kortsida, mitt emot tv:n. Riley satt mitt emot oss, och Ashley stod bredvid soffan.

”Absolut inte!” Jag skrattade, för med tanke på hur bestämd jag låtit var det inte konstigt att de andras – inte Sarahs, eftersom hon också skrattade – ansiktsuttryck var lite chockade. Jag förklarade mig.

”Vi har fikat hos både Lincoln’s och Call’s, och redan efter första trodde jag att min mage skulle spricka.”

”Jaha” De log.

”Okej, vad ska vi göra istället, då?” frågade Riley, och tittade noga på oss allihop. När hans blick mötte min – åh, vad fina hans ögon var! – så tänkte jag på första gången vi träffats, hur nära det var att vi kyssts. Jag rodnade.

Hans ansiktsuttryck sa att han tänkte på samma sak.

Ashley bröt tystnaden.

”Spela spel? Tycker ni om Sverige-Monopol?”

”Javisst!” svarade jag. ”Jag är jättedålig på det, men det är kul!”

De skrattade.

”Då går jag och hämtar det, då” sa Ashley sedan.

”Och jag går på toaletten.” Sarah lämnade också rummet.

Riley gick och satte sig bredvid mig, men tittade sig inte för. Han råkade knuffa omkull en ljusstake som stod på bordet, så att den föll ned på golvet.

”Oj!” slank det ur hans mun.

Vi böjde oss ned samtidigt för att ta upp den.

Hade det varit en film så hade vi råkat röra varandras fingrar, och mumlat ett ”Förlåt” eller kanske ”Oj, igen!”, och satt os upp igen. Men detta var ingen film. Så istället slog vi i varandras huvuden.

”Oj!”

Det var han som sa det, nu igen, och jag började skratta, fortfarande framåtböjd. Han skrattade också, och jag tittade in i hans vackra ögon. Så nära! Hans perfekta näsa nuddade nästan min, och hans mun kom närmare och närmare.

Att kyssa Riley var bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Hans varma, mjuka mun trycktes försiktigt mot min. Jag slog armarna om hans hals, och kysste honom tillbaka.

Ingen av oss märkte när Sarah kom tillbaka.

”Oj, oj. Hur ska ni förklara detta för Ashley?” sa hon.

Riley och jag flög ifrån varandra, och jag rodnade igen.

Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag tittade på Riley.

”Jag tar hand om det här.” Han tittade på mig. ”Säg inget till Ashley – jag pratar med henne.”

Jag tvivlade på att han skulle göra det, även fast han verkade ärlig.

 

”Tror du på kärlek vid första ögonkastet?” frågade Ashley mig. Hon hade precis fått mig att gå i konkurs – jag var inte förvånad – genom att ha byggt hotell på Skellefteå, och jag, som inte tjänat några pengar alls, behövde ge henne tjugo miljoner. Konkurs, alltså, och jag förlorade.

Ja” hade jag kunnat svara. ”Ja, jag har precis börjat göra det. Det hände precis när jag flyttade hit, när vi möttes för första gången. När jag såg Riley var det som om hela världen förändrades.” Jag skulle ha tittat honom ömt i ögonen och kramat hans hand som jag skulle ha tagit medan jag pratat.

Och det skulle bara ha varit han och jag…

Snacka om att leva i nuet, och inte tänka på de förödande konsekvenser det skulle ha blivit, med tanke på Ashley som satt precis bredvid.

Så istället sa jag:

”Jag vet inte, gör du?”

Nu tog hon Rileys hand och kramade den, precis som jag fantiserat om.

”Japp. Det hände mig och Riley, på en konsert. Han stod där på scenen, och så mitt i sången möttes våra blickar.” Hon skrattade till lite. ”Och han glömde bort sången!”

Vi andra stämde in i skrattet, och jag frågade Riley om han fortfarande sjöng.

”Nej, bara lite på fritiden. Det tog för mycket tid.”

”Vill ni höra?” frågade Ashley glatt. ”Kom!” Hon reste sig upp och drog med sig Sarah. ”Kom nu, ni med!” sa hon till mig och Riley. Sedan lämnade de rummet, och vi blev återigen ensamma. Riley tog min hand och lutade sig mot mig.

”Vi borde inte...” sa jag.

”Jag vet.” instämde han. Sedan kysste han mig snabbt på munnen och drog upp mig ur soffan. ”Kom nu, de väntar på oss!”

När vi kom ut från vardagsrummet släppte han min hand.

”De är nog härinne.” Riley gick mot ett rum med stängd dörr. Han öppnade, men det var släckt. ”Nähä, inte här... Men jag kan hämta gitarren i alla fall” mumlade han för sig själv. Jag gick fram till dörren och lutade mig mot dörrkarmen. Han tände lampan.

”Bu!” Sarah och Ashley hoppade fram, och fick mig att hoppa bakåt. ”Haha, du blev rädd!” De skrattade. ”Men Riley har nerver av stål” muttrade Ashley sedan. ”Det är inte roligt att försöka skrämma dig, för du blir aldrig rädd!” Hon puttade till honom i sidan, och han skrattade.

”Det är för att du alltid skrämmer mig – eller snarare misslyckas med att skrämma mig – på samma sätt! Du måste hitta nya!”

Plötsligt ringde min mobil.

Jag hade en vanlig, tråkig ringsignal, och den överraskade mig.

Syster” stod det på displayen.

”Ursäkta mig” sa jag till mina nyfunna vänner och gick några meter bort. ”Hej, Bea!”

”Hej, Bree! Hur är det?” Min syster och jag hade en väldigt bra relation. Hon var tre år yngre än mig – alltså 17 – och det syntes lång väg att vi var syskon. Hon hade samma svarta, midjelånga, spikraka hår, och samma mörkbruna – nästan svarta – ögon. Dessutom hade vi ganska lika personlighet. Båda gillade vi att läsa – även om hon inte tyckte om vampyrer – och båda gillade vi att hålla på med hår. Faktum var att hon höll på att utbilda sig till frisör.

”Det är bra med mig. Jag håller på att installera mig i min lägenhet. Just nu hälsar jag på grannarna.”

”Vad kul!” Vi hade väldigt lika röst också. Faktiskt så hade många tagit fel på oss, tillexempel när de ringt hem till oss, och vi bara svarat ”Hallå?” eller sådant.

Sarah kom fram till mig och mimade. ”Riley vill spela, är du klar?”

Jag nickade. ”Snart”

”Jag måste sluta” sa jag till Bea.

”Okej. Jag skulle bara höra hur det var med dig.”

”Ja, jag ringer tillbaka. Hejdå!”

”Hejdå!”

Jag stängde av, vek ihop mobilen och la den i fickan. Sarah gick före mig till vardagsrummet, där de andra tydligen var.

När jag kom in i rummet såg jag först ingenting, det var nämligen mörklagt. Sarah drog ned mig i soffan.

”Vad..?” började jag, men avbröt mig. En strålkastare lyste upp en bit av rummet, och Riley blev synlig.

Ashley och Sarah började applådera, och jag gjorde detsamma.

”Hey, everybody!” Han drog en gång med plektrumet över strängarna, och han skrattade. ”Okej, vad ska jag sjunga för något?” Han tittade på oss, en i taget, precis om när vi skulle spela spel. Jag förberedde mig inför hans blick, och kom på att jag inte borde bry mig. Han hade Ashley, och det var bra för honom. Jag kunde säkert hitta någon annan, om jag bara letade lite. Men när hans blick mötte min glömde jag bort allt. Han såg så glad ut – glad för att jag var där.

”Haunted!” föreslog Ashley. ”Den av Taylor Swift!”

”Okej” sa Riley och började spela.

Hans röst fick mig att rysa – på ett behagligt sätt.

 

You and I walk a fragile line
I have known it all this time
But I never thought I'd live to see it break

 

It's getting dark and it’s all too quiet
And I can't trust anything now
And it's coming over you like it's all a big mistake

Oh, holding my breath
Won't lose you again
Something's made your eyes go cold

Come on, come on
Don't leave me like this
I thought I had you figured out
Something's gone terribly wrong
You're all I wanted

Come on, come on
Don't leave me like this
I thought I had you figured out
Can't breathe whenever you're gone
Can't turn back now
I'm haunted

 

Stood there and watched you walk away
From everything we had
But I still mean every word I say to you

He will try to take away my pain
And he just might make me smile
But the whole time I'm wishing he was you instead

Oh, holding my breath
Won't see you again
Something keeps me holding on to nothing

Come on, come on
Don't leave me like this
I thought I had you figured out
Something's gone terribly wrong
You're all I wanted

Come on, come on

Don't leave me like this
I thought I had you figured out
Can't breathe whenever you're gone
Can't turn back now
I'm haunted

I know
I know
I just know

You're not gone
You can't be gone
No


Come on, come on
Don't leave me like this
I thought I had you figured out
Something's gone terribly wrong
Won't finish what you started

Come on, come on
Don't leave me like this
I thought I had you figured out
Can't breathe whenever you're gone
I can't go back
I'm haunted

You and I walk a fragile line
I have known it all this time
Never ever thought I'd see it break
Never thought I'd see it”

Det faktum att detta var bland de bästa låtarna jag hört, och sedan att det dessutom var Riley som sjöng (han sjöng faktiskt bra också) gjorde det till ett av de bästa framträdanden jag sett. Okej, jag hade inte sett många, men några.

Vi klappade händerna, och han bugade sig överdrivet stort.

”Tack så mycket!” sa han och skrattade.

”Du borde börja sjunga igen! Har du gett ut någon skiva?” Jag klappade fortfarande händerna när jag frågade, men slutade snart.

”Nej, det tar för mycket tid” svarade han. ”Och nej, vi började på en, men en av killarna blev sjuk, och då slutade vi. Sen glömdes det bort.”

”Vad tråkigt.”

Han ryckte nonchalant på axlarna. ”Nej, det spelar ingen roll, jag tror inte den hade blivit bra ändå.”

Jag såg att han inte ville prata om det, och muttrade bara ett ”Nähä.”

Jag tittade på klockan. Det var dags att gå.

Kapitel 5

2011-02-16 @ 16:54:30

Kapitel 5

Jag sa hejdå till Sarah, som åkte hem för att äta middag, och gick in i min lägenhet.

Under dagen hade jag blivit trött, och nu längtade jag efter att packa upp min kudde och slänga mig i soffan – som jag turligt nog redan ställt dit, sängen var däremot inte framme än – men jag behövde ju fixa mat först. Jag var inte hungrig egentligen, men jag visste att om jag inte åt någonting mera mat-aktigt, skulle jag vakna av att jag bar hungrig på natten.

Ojdå. Det hade jag glömt bort! Jag hade ingen mat i kylskåpet. Förresten hade jag inget kylskåp heller!

Då kom jag på att jag kunde åka och köpa en pizza i mat-affären jag sett på vägen hit.

Jag gick och hämtade jacka och skor – bilnycklarna låg i jackfickan – och gick ned för trapporna igen. Till våning två var det tio trappsteg, och till våning ett var det nio. Jag suckade. Att jag aldrig skulle kunna låta bli att räkna trappsteg!

Min motorcykel – en beige Vespa – stod parkerad på parkeringen bakom lägenheterna. Visserligen var denna ingen jättefin eller bra motorcykel, men den var söt och charmig – på sitt sätt.

Jag hoppade upp och körde iväg.

En ”Hawaii-pizza” tänkte jag köpa.

 

Jag knäppte på tv:n. Den hade jag i alla fall tagit fram. Pizza-lådan var varm och luktade gott. Jag öppnade den och tog en bit, åt med händerna.

Det var något matlagningsprogram på kanal fyra. Jag lutade mig tillbaka i soffan och sjönk ned i de mjuka dynorna.

Ååh, hans ögon. Rileys ögon.

Jag insåg att jag börjat gilla den turkosa färgen mer och mer sedan jag sett dem första gången.

Men så var det ju Ashley också. Tänk om hon kunde försvinna, hux flux, ingen ledsen, och jag och Riley kunde leva lyckliga i alla våra dagar, och så var sagan slut.

Hah, tänk den som hade sådan tur!

Men tänk om Ashley och Riley – av någon anledning – började bråka eller bara tröttnade på varandra, Riley blev ledig, och jag fick honom.

Nej, nej, nej! Det skulle vara så fel!

Mitt samvete hade letat sig fram genom drömmarna. Jag övertalade mig själv att inte göra något dumt och satte mig upp i soffan igen.

Men man kunde ju alltid drömma…

Jag fäste blicken på tv:n, och tog en ny pizza–bit. Det var slut på matlagningsprogrammet, och en repris av fredagens Idol-program hade börjat.

Jag var inte så intresserad, så jag visste inte vad tjejen som sjöng hette, men hon sjöng bra.

Hon hade mörkbrunt, rakt hår som nästan räckte till axlarna, och en lilablekt kjol som på något sätt passade jättebra till hennes bruna linne, som hon knutit så att man såg lite av magen. Av någon märklig anledning var det väldigt snyggt, och jag gissade att om linnet inte varit uppknutet skulle det inte alls ha varit lika snyggt. Det blev liksom lite speciellt med det.

Tjejens framträdande var slut, och juryn tyckte bra om henne.

En kille – antagligen hennes pojkvän – sprang upp på scenen och kramade om henne.

Den spännande finalen fortsätter efter pausen” hördes programledarens röst, och reklamen kom igång.

Final? Oj! Jag hoppades att tjejen vann. Fast jag hade ju i och för sig inte hört den andra finalisten …

Jag borrade ned huvudet i kudden och drog en filt över mig. Jag var inte sugen på någon mer mat.

 

Jag vakade av att det knackade på dörren.

Klockan på tv:n – som fortfarande var på – visade 04.38.

Vem knackade såhär sent? Eller tidigt, kanske man skulle kalla det, eftersom det faktiskt var morgon.

Jag hasade mig upp ur soffan och gick mot dörren. Springande steg hördes utifrån, och ytterdörren slog igen.

Ingen stod utanför dörren.

Någon hade antagligen bara bus-knackat. Jag gäspade och gick tillbaka till soffan, och la mig igen.

Jag somnade nästan på en gång.

 

På morgonen, vid halv nio, vaknade jag återigen av att det knackade på dörren.

Denna gång hördes inga springande steg, utan bara ett mumlande. Sedan ropade någon – en tjejröst – någonting som lät som:

”Jag knackar på hos Ashley, åker ni till affären?”

Jag öppnade dörren, och där stod Alec, osminkad, håret var oborstat, och hon var andfådd.

”Har du sett Arvid?” undrade hon oroligt. Hon pratade snabbt, som om varje sekund hon kunde spara var livsviktig.

Jag såg undrande på henne.

”Han är borta” förklarade hon.

”Ojdå” sa jag, och lite oro smittade av sig på min röst. Fast han kanske brukade försvinna..? Men då borde nog inte Alec vara så orolig.

Sedan kom jag ihåg hennes fråga. ”Nej, jag har inte sett honom” svarade jag.

Hon såg besviken ut, men frågade mig snabbt:

”Hänger du med och letar? Vi måste knacka på hos Ashley också, sedan tänkte jag att vi kunde kolla lekplatsen.”

Jag tog på mig mina flip-flops och sprang ut med henne. Åh, vad det var svårt att springa i sådana skor. Kanske jag borde ta några andra..?

Alec knackade tre snabba knackningar på Riley och Ashleys dörr, medan jag funderade över mina skor. Jag hade inte packat upp något annat par än mina gympaskor, och mina flip-flops, så det skulle ta tid att hämta några andra än dem. Kanske var varje sekund livsviktig, och då var det inte bra om vi dröjde.

Jag tittade ut genom fönstret. Det regnade. Jag skulle absolut inte kunna springa i dessa skor om det regnade, jag skulle bara halka omkring.

”Jag ska bara hämta bättre skor, det går snabbt!” sa jag till Alec och skyndade till min lägenhet.

I brådskan upptäckte jag att jag glömt låsa dörren, men jag antog att det var lika bra, jag sparade ju tid nu när jag slapp låsa upp.

Jag drog snabbt på mig mina nötta gympaskor och skyndade ut igen – men jag låste den här gången. Om vi – som Alec sagt – skulle ända bort till lekplatsen (vilken jag också hade sett på vägen hit, den låg ungefär en kilometer bort) då var det bra om jag låste, eftersom att vi antagligen skulle vara borta ett tag.

Utanför hade Alec hunnit prata med ”ungparet”, så de höll på att ta på sig sina skor. Jacka hade ingen av oss, trots regnet.

Ashley hade antagligen gått upp tidigt, för hennes ljusbruna hårsvall låg perfekt mot kroppen, nästan ända ned till midjan, och sminket var också snyggt fixat.

Riley, däremot, var rufsig i håret, och han hade fortfarande på sig pyjamasen.

”Mot lekplatsen!” Alec lyckades få in lite humor i rösten, men ansiktet avspeglade hennes oro. ”Fast vi kanske borde kolla i din butik först?” Hon tittade på mig.

Kapitel 6

2011-02-16 @ 16:53:49

 Kapitel 6

”Ja, där kan vi titta!” instämde jag. ”Jag har nycklarna i byxfickan.”

”Bra.” Vi gick nedför trapporna. ”Han har aldrig försvunnit förut, så jag förstår inte varför han skulle göra det nu…” funderade Alec för sig själv, men ändå halvhögt, så att vi andra kunde höra.

”Hur gammal är han?” undrade Riley.

”Elva” mumlade Ashley tankspritt.

Väggarna i trappuppgången var mörkt blåa, en fin färg, som vanligtvis inte brukade finnas i trappuppgångar. Golvet var matchande, en mörkbrun trä-färg. Själva trappan var i sten.

Jag hade inte lagt märke till det förut, men nu – när jag hade väldigt bråttom, och inte borde ha tid att tänka på sådant obetydligt – märkte jag det. Ironiskt.

Jag låste upp bakdörren till affären och vi gick in.

Allting var som vanligt – vita kala väggar, en vit disk med en vit kassaapparat, en brun dörr till det bruna trä-rummet, och en dörr till, en vit, som knappt syntes i kontrast till den vita väggen – förutom att det var kallt. Så kallt det nu kan bli på sommaren.

Jag såg mig omkring och hittade boven; ett öppet fönster. Jag hade nog glömt stänga det igår – när jag kikade in här och tydligen öppnat det.

Jag stängde fönstret – det var ett väldigt trögt, gammalt lås – och vi letade runt i butiken.

Det var självklart att det inte var någon mer än vi fyra i det stora vita rummet, så vi letade i det bruna rummet också.

Ashley blev märkbart mer och mer orolig, och även Alec.

I det bruna rummet var det inte heller någonting – eller någon, för det var ju det vi letade efter. Någon. Alecs lillebror.

Hon måste vara väldigt orolig, det skulle i alla fall jag ha varit om min lillebror var borta. Och särskilt om han inte brukade försvinna heller.

Väggarna var, som sagt, bruna, en trä-färg som liknade golvet i rummet, och även golvet i trappuppgången.

Resten av rummet innehöll ingenting.

Vi suckade och gick ut igen.

Ashley började gå mot ytterdörren.

”Ska vi kolla lekplatsen, nu då?” frågade hon, stressat och oroligt.

Alec protesterade med ett tydligt ”nej!”, samtidigt som jag påpekade: ”Vi har faktiskt ett rum kvar.”

Riley stod redan vid den vita dörren, och kände på handtaget. Det var låst.

”Nyckel?” frågade han hoppfullt och tittade på mig.

Jag letade igenom nyckelknippan, och såg en som skulle kunna passa.

”Nej!” protesterade Ashley. ”Varför skulle han vara där? Han kan ju inte låsa inifrån, och dörren är tydligt låst.” Hon tog ett steg mot ytterdörren igen. ”Kom nu, vi går.”

Riley tog två snabba kliv emot henne, grep tag i hennes arm, och fick henne att stanna.

”Om Arvid är där inne, och vi inte tittar där, vad händer då?” frågade han henne. ”Och varför skulle han inte kunna låsa inifrån?” Han såg henne i ögonen, och hon kunde inte vika undan med blicken.

”Han är inte där!” protesterade hon igen. ”Vi går.”

Nej.” Han uttalade ordet hotfullt, bestämt, och Ashley vågade inte säga emot honom mer. Sedan fortsatte han, betydligt lättsammare: ”Kom nu, så tittar vi här inne också. Lås upp nu, Bree.”

Jag gick fram till dörren och testade nyckeln jag tidigare letat ut. Den passade inte. Jag testade en ny, men inte heller den passade.

Alec sträckte fram en darrande hand. ”Här, låt mig testa!”

Jag gav henne nycklarna, och hon testade de jag inte redan testat.

”Ingen funkar” suckade hon.

”Då kan vi åka till…” började Ashley, men det räckte med en blick från Riley för att få henne att tystna. Jag såg inte hans uppsyn, men antog att den var mörk.

”Testa ring Sarah!”

”Jag har inte hennes nummer” påpekade jag.

”Jag har det” upplyste Riley, och tog upp mobilen och sträckte fram den mot mig.

Det var en mörkblå Samsung touch, och jag hade själv haft en sådan förut – fast vit – så jag kunde enkelt gå in på kontakter och sökte på ”S”. Där fanns ett flertal nummer, bland annat Sarahs, och jag tryckte på det.

Jag skrev in det på min egen mobil, en svart LG, kameramobil – jag älskade att fota – och ringde upp henne.

”Hallå?” svarade hon, nästan på en gång.

”Hej, det är Bree” sa jag. ”Vilken nyckel är det till rummet med den vita dörren i butiken?”

Det var tyst i luren några sekunder, men sedan sa Sarah:

”Jag tror inte du har fått den, faktiskt, men jag kan nog komma med den om några timmar”

Timmar! ”Okej, skynda dig!”

”Ja, det ska jag. Jag sitter fast på jobbet just nu, bara.”

Alec sträckte fram handen.

”Alec vill prata med dig” sa jag till Sarah.

”Okej, hejdå, då”

”Hejdå” sa jag och räckte över telefonen.

Jag trodde inte du gillade henne?” mimade jag retsamt åt Alec.

Hon himlade med ögonen åt mig och började sedan berätta för Sarah om Arvid.

Det var klart att hon skulle göra vad som helst för sin bror. Även om hon inte alltid tyckte om det.

 

Sarah tyckte att vi kunde leta efter Arvid på andra ställen, medan hon försökte komma ifrån jobbet, så vi åkte till lekplatsen. Jag och Alec åkte på min vespa, och Ashley och Riley åkte i deras bil – en liten Volvo.

Vi körde snabbt – så snabbt att vi hade blivit fördröjda om det varit en polis i närheten – och kom till lekplatsen på ungefär femton minuter.

Den var stor. Väldigt stor.

Det såg ut att vara uppgångar på flera ställen, med kanske tio meters mellanrum. Det var den häftigaste lekplats jag sett. Rep, rutschkanor, klätterväggar, trappor, rep-broar, ja allt möjligt fanns det där. Det skulle ta minst tio minuter att leta igenom hela.

Jag ställde mig på en parkeringsruta och stängde av motorcykeln. Strax efter kom Volvon och parkerade bredvid mig och Alec.

Vi klev ur.

”Letar ni där” sa Riley, som tydligt tog befälet, ”så letar vi där.” Han pekade ut vart, och så började vi leta.

Jag och Alec gick mot en uppgång – en trappa med rep. Men redan första steget i trappan märkte jag hur svårt det var.

Mina fötter halkade undan, gruset mot träet gjorde det inte direkt lätt för mig. Dessutom var det brant, och när man klev på träet så gled det åt sidan. Tydligen inte en vanlig lekplats – en mekanisk.

Jag kastade en blick på Alec, för att se om hon klarat sig bättre än mig, och tänk: hon stod – utan att vingla det minsta – på nästa utmaning: en smal planka som hängde över ett nät.

Hon förstod att jag behövde hjälp, och undervisade mig.

”Sätt ena foten vid pricken där” sa hon och pekade. Jag gjorde som hon sa, och väntade på hjälp. ”Och sedan tar du tag i den här.” Hon pekade på en knut på repet, strax ovanför min högra hand. Jag grep tag i den och drog.

”Bra!” berömde hon mig. ”Dra lite till, och sätt din högra fot här, så kommer du upp.” Jag satte foten på nästa ställe, och drog ännu mer. Jag var förvånad, över att repet höll, för även om det var grovt, och jag inte direkt var överviktig – faktiskt ganska smal, så såg det väldigt slitet ut.

”Det gick!” utbrast jag, lättad och förvånad. ”Men hur kom du upp så fort?”

Alec log. ”Ja, för det första har jag praktiskt taget bott här i lekplatsen hela mitt liv, och för det andra så finns det en trappa.” Hon pekade på sidan av min första utmaning, och där fanns en traditionell trappa. Jag suckade.

”Okej, på nästa ska du hålla i dig i de här stolparna om du tycker det är för svårt” sa hon och pekade retfullt på två stolpar som hängde längsmed plankan, fast i midjehöjd.

Jag suckade – igen – för jag hade trots allt redan listat ut det.

Alec började gå, och var strax på andra sidan. Plankan vinglade nästan ingenting alls för henne, men när jag började gå, då minsann, började den vingla. Eller förresten, inte vingla – den började gunga!

Återigen hjälpte Alec mig.

”Slappna av, och försök att gå långsamt – ett steg i taget!”

 

”Vi fick den svåra biten” förklarade hon för mig, när vi efter ett antal utmaningar som fick mig att framstå som en nybörjare – vilket jag också var – jämfört med Alec, som klarade allt galant. ”Och titta, där kommer ju Ashley och Riley!”

Jag följde riktningen på fingret Alec sträckt ut, och där kom de gående, i en snabb takt. Det såg nästan ut som att Riley drog i Ashleys arm för att få henne att gå snabbare.

”Hittat något?” ropade han.

Jag skakade på huvudet, och Alec gjorde detsamma.

De hade nu nästan kommit fram till oss, så denna gång behövde inte Riley ropa. ”Inte vi heller.”

”Ska vi åka hem nu då, Sarah borde nog ha kommit” föreslog jag.

”Ja, jag vill kolla i det låsta rummet.” Alec började gå mot min vespa.

”Okej” instämde Riley, och drog med sig Ashley till deras bil.

 

Sarah hade kommit.

Hon satt på en bänk utanför huset och väntade på oss. När hon såg oss reste hon sig hastigt upp och började gå mot stället vi skulle parkera på.

”Ingen fisk nappade i parken, så vi behöver de där nycklarna.” Ashley hade tydligen bestämt sig för att det var bra att leta i butiken. Äntligen.

Sarah räckte fram nycklarna till mig, för jag stod närmast, och vi gick mot bakdörren.

Den vita dörren var framför oss.

Jag stod med nycklarna i handen, och Alec stod och nästan hoppade på stället bredvid mig.

”Öppna nu!” Hon var orolig, och ville jättegärna komma in och se om Arvid var där. Hur han nu skulle kunna det, dörren var ju låst! Fast han kanske hade låst inifrån. Men då måste dörren ha varit öppen innan, och det borde den väl inte varit?

Jag struntade i mina grubblerier – det var ju inte ens säkert att han var där – och låste upp dörren.

Den gick lätt upp, låset var nysmörjt. Jag greppade det vita handtaget och tryckte ned det. Dörren gled upp utan gnissel och en vägg av stank kom emot oss. Svett. Kiss. Något mer. Äckligt!

Vi ryggade automatiskt bort från dörren, men tittade efter vad det var som luktade.

”Arvid!” tjöt Alec och sprang in i rummet, med mig tätt i hälarna.

Hur han såg ut ... det var värre än jag någonsin behövt ord till.

För mig hade livet visserligen inte varit så svårt – min familj hade pengar, ingen dödlig sjukdom inom släkten, och inget annat tragiskt eller läskigt.

Men nu behövde jag nya ord till mitt ordförråd.

Han satt på golvet, i en gul pöl, och hände med huvudet bakåt, verkade knappt vara vid medvetande, men ändå tillräckligt vaken för att sitta upp. Hans hår hängde stripigt runt hans huvud, blött av svett, och ögonen var tomma. Hans gröna munktröja låg på golvet bredvid honom, hopknölad, som om han använt den som kudde.

Alec kramade om honom med tårar i ögonen.

”Vad har hänt med dig?”

Han mumlade något ohörbart och sträckte upp en darrande hand mot dörren, där Ashley och Riley stod. Ashley grät.

”Ska jag ringa ambulans?” frågade jag, och svaret jag fick var en nickning från Riley. Han stod en armlängds avstånd från Ashley och tittade ibland medlidsamt på henne, men försökte aldrig trösta henne.

Jag halade upp mobilen ur fickan och slog nervöst 112. Jag hade aldrig ringt numret förr, och visste knappt vad man skulle säga.

”SOS alarm” hördes en mans röst i luren.

”Jag behöver en ambulans till Leroy Road 11” sa jag snabbt.

”Vad är det som har hänt?”

Jag tittade på Arvid, osäker på vad jag skulle säga. ”Jag tror … att han ...” började jag, och tänkte igenom vad som hänt. ”Han heter Arvid Lincoln och är elva år. I morse märkte hans familj att han var borta, och nu har vi hittat honom, han … är nästan medvetslös, men kan ändå sitta upp själv.”

”Är han skadad?”

”Nej, det ser inte ut som att han har sår som blöder eller så...”

”Okej. Ambulansen kommer nog om ungefär tio minuter, vänta gärna i luren, och meddela oss om något händer.”

”Okej.” Jag satte mobilen på högtalare och la den på ett – inte helt oväntat – vitt bord. De andra stod fortfarande kvar som tidigare, som om tiden inte alls hade gått, men det var först nu jag verkligen märkte att Ashley faktiskt grät. Hennes noggrant pålagda mascara rann. Jag gick fram till henne.

”Vad är det?”

Hon tittade förvånat upp på mig. ”Vaddå? Hatar inte ni mig nu, typ?”

Jag såg nog lika förvånad ut som henne. ”Varför skulle vi göra det?”

Hon snyftade. ”Ja, jag har ju liksom ...” hon avbröt sig, och kastade en blick på Riley.

”Äh, kom igen nu Ashley!” muttrade han. ”Berätta nu då! Tydligen är det bara jag som fattat att det var du som 'kidnappade' Arvid. Du kanske kan förklara varför du gjorde det, också.”

Va?

Nej.

Hon skulle väl inte …?

Jag tittade hoppfullt upp på henne, hoppades att Riley trots allt hade fel, men hon vägrade möta min blick.

Alec hade hört oss.

”Va?” Hon upprepade mina tankar. ”Varför?”

Ashley brast ut i storgråt och gömde ansiktet bakom händerna.

Nu fattade jag. När hon avbrutit sig tidigare, när hon frågat om inte vi hatade henne, då hade hon trott att vi redan listat ut det. Men sedan kom hon på att vi inte visste – ja, jag och Alec visste i alla fall inte – och tänkt att hon kanske kunnat hålla det hemligt. Men icke, eftersom att Riley – nu var jag riktigt förvånad – hade avslöjat henne.

Varför avslöjade han henne?

Var han så snäll – ja, det beror ju på hur man ser på det – att han angav sin egen flickvän för att vi skulle få veta vem som kidnappat Arvid?

Jag blev mer och mer förvirrad, och önskade nästan att jag flyttat till något annat land, långt, långt borta, som kanske Ryssland, istället för att komma till detta konstiga hus. Jag önskade att jag kunde springa därifrån, in i min egen lägenhet, låsa dörren, slänga mig i soffan och stänga ute allt annat. Men just nu kändes det som att hela världen – alla i rummet i alla fall – väntade på vad jag hade att säga, så jag stannade.

”Är det sant?” frågade jag, trots att jag redan visste svaret. Jag lät blicken glida över dem allihop flera gånger, Sarah, som under hela tiden stått tyst vid en vägg, Riley vid dörren, Ashley som grät, Alec och Arvid, och ibland även mobilen på bordet, i hopp om att det skulle höras något ifrån den.

”Snälla” snyftade Ashley, ”jag ville bara …”

”Förklara det för polisen, du” avbröt Riley henne. Han var redan på väg att hala upp sin mobil ur fickan, för att ringa.

Jag stod inte ut.

”Riley!” klagade jag upprört. ”Hur kan du? Vill du att din egen flickvän”, jag betonade de tre sista orden lite extra, ”ska hamna i fängelse?”

Han tittade förvånat in i mina ögon, och trots att det var han, killen jag faktiskt älskade, så kände jag inget annat än avsky. Hur kunde han?

”Ge henne åtminstone en chans att förklara!” fortsatte jag.

Alec såg inte helt ut att hålla med mig, antagligen hade Ashley haft rätt om henne – hon tyckte nog inte om henne längre, men hon protesterade inte. Hon ville nog också höra anledningen.

Jag skulle aldrig kunna hata Ashley, för hon var trots allt min vän.

Men nej, det blev ingen förklaring, för ambulans-sirenerna hördes – de hade redan stannat utanför huset, och nu knackade de på dörren till butiken.

Medan jag gick för att släppa in dem fantiserade jag om hur de skulle reagera om jag kom med blod över hela magen, blodiga händer och blod i ansiktet, som om jag precis dödat eller tagit hand om en blodig människa. Jag fantiserade mig själv i en scen av en film jag nyligen sett. De skulle antagligen inte reagera särskilt mycket, eftersom att de borde vara vana med det. Eller förresten, vana och vana, men de borde ha varit med om det förr.

Jag öppnade dörren och berättade kortfattat vad som hänt för dem, och så gick de in till Arvid.

Plötsligt kom jag på det.

Vi måste ringa Melanie!

 

Rummet var fullt. Jag, Sarah, Alec, Arvid och Ashley var där. Melanie, Chris och Ellen hade kommit – resten av barnen var med Emily och Brett. Dessutom var det mellan fem och tio ambulansmän där, jag hade inte brytt mig att ta reda på exakt hur många.

Tydligen hade Arvid blivit drogad av Ashley, som inte längre grät, utan nu satt och pratade med Alec. Ibland kunde man till och med höra små skratt från dem. Jag kände igen den sortens skratt. Jag hade ofta hört dem på tv, och ibland hemma också, till exempel när mamma och pappa skulle skilja sig. De var … ganska tillgjorda, och väldigt oroliga. Chockade.

Riley var borta, hade gått upp till lägenheten när han inte fick som han ville – lite väl melodramatiskt kanske – så ingen dömde längre Ashley. Jag tvivlade på att resten av familjen Lincoln ens visste om det.

Arvid var inte vid medvetande, vilket oroade Mel och Chris mycket, men det verkade som om två ambulansmän endast var där för psykiskt stöd.

Ingen frågade något om hur han hamnat där, och trots att det egentligen inte borde vara så, så tyckte jag riktigt synd om Ashley.

Det är väl lättare att tycka synd om någon som gråter…

Kapitel 7

2011-02-16 @ 16:52:54

Kapitel 7

Ashley blev inte gripen. Ingen anmälde ens brottet. Inte än i alla fall.

Hon hade gått upp till lägenheten för att sova, trots att klockan bara var tre på eftermiddagen.

Jag antog att det var hennes sätt att fly undan verkligheten.

 

Dagen efter – på onsdagen – fyllde Sarah år, trettiofem trodde jag, och det planerades att ha en fest i slutet av veckan. Dessutom misstänkte jag att det planerades en inflyttningsfest för mig, på grund av att alla alltid slutade prata när jag kom. Jag hoppades inte det.

Jag och Ashley – jag var den som fick trösta henne, och det gjorde oss till ännu bättre vänner – skulle åka till Port Angeles och köpa klänningar, eftersom att båda tyckte att vi inte hade något tillräckligt fint. För min del var det sant, men Ashley … Jag hade fått se hennes garderob, och hon hade mycket och jättefina kläder.

Det fanns bara en affär med klänningar i Port Angeles, och alltså var urvalet inte så stort. Men det räckte.

Jag iakttog Ashley när hon provade klänningarna. Hon såg glad ut, men lite av glädjen skymdes av ett tunt moln olycka. Hon satte upp sitt ljusbruna hår i en lång, lockig hästsvans, så att hon lättare skulle kunna dra upp dragkedjor eller knäppa knappar på ryggen.

Klänningen hon provade nu var en svart axelbandslös med volangkjol, som räckte halvvägs ned till knäna. I bak var det en dragkedja, som Ashley drog upp så mycket hon nådde, vilket gjorde att det var en bit kvar innan klänningen var helt stängd.

”Kan du?” frågade hon mig.

”Visst!” Jag reste mig upp ur stolen jag suttit i och gick fram till henne. Jag hade redan valt en klänning – en figursydd, svart och vit fläckig som räckte strax över knäna. Den skulle passa bra till mitt hår, och jag hade även köpt några mörkbruna smycken som passade till mina ögon.

Hon vände ryggen mot mig, och jag drog upp dragkedjan. Jag behövde lyfta undan hennes hår, trots hästsvansen, och märkte hur mjukt håret var.

”Vad fint hår du har!” påpekade jag.

”Tack” sa hon, och jag såg i spegeln att hon log.

Plötsligt vände hon sig om. Hästsvansen studsade på ryggen.

”Vill du veta varför jag kidnappade Arvid?” Hennes röst var allvarlig,

”Om du vill berätta det” svarade jag försiktigt.

Hon var tyst en stund, funderade på vad hon skulle säga.

”För några månader sedan” började Ashley, ”så mådde jag jättedåligt. Jag testade alla mediciner jag kunde hitta, men jag mådde inte bättre.”

Jag kunde inte låta bli. Jag avbröt henne.

”Hur mådde du dåligt?” frågade jag.

Hon svarade inte genast.

”Jag … var stressad, hade alltid ont i magen och var nervös. Riley och jag bråkade, och då blev det ännu värre.” Hennes röst darrade lite när hon fortsatte. ”Vi bröt vår förlovning.”

Oj. De hade varit förlovade.

Hon satte sig ned i stolen jag tidigare suttit i och slog händerna för ögonen.

 

Jag hade aldrig varit bra på att trösta, så jag kände hjälplösheten komma över mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Tillslut tog jag några trevande steg mot henne och satte mig på armstödet. Mina armar omslöt henne och jag mumlade lugnande till henne. ”Det är okej. Lugna dig.”

Vi satt så en stund, och Ashleys snyftningar avtog.

En sak jag tänkte på under tiden var att jag inte hade sett någon annan i butiken någonstans förutom i kassan. Jag antog att det var många som inte fått semester från sitt jobb än, sommaren hade faktiskt just börjat.

”Men sedan ...” Ashleys plötsliga röst var gäll, den skrämde mig. ”Så började jag ta droger. En gång när jag köpte dem gick Arvid förbi, och han jag köpte dem av tänkte ta med sig Arvid på en gång. Jag vet inte vad han tänkte göra, men jag antar att det inte var så trevligt, så jag erbjöd mig att själv ta hand om honom.” Ashleys ansikte skrynklade ihop sig till en grimas och hon började återigen snyfta.

Det var visst en känslig tjej jag hade att göra med.

”Jag ville inte att han skulle råka illa ut!” fortsatte hon, och såg förtvivlat på mig. ”Jag visste inte vad jag skulle göra.” Hennes röst dog bort.

Jag kände att jag behövde säga eller göra något, men jag visste inte vad.

Ashleys hand kröp ned i hennes ficka och letade lite. Sedan tog hon upp den igen, men hon hade något i den.

”Kan du hjälpa mig att sluta?” frågade hon ynkligt.

Då såg jag var det var hon hade i handen.

Hon hade droger.

Nej. Aldrig. Jag vill inte bli inblandad. Nu går jag. Hejdå. ”Javisst, jag ska göra vad jag kan.”

Ashley höll fortfarande fram handen – hon menade att jag skulle ta drogerna så att hon inte kunde använda dem.

Jag visste att jag, för mitt eget bästa, inte borde ha tagit dem, eftersom att jag antagligen skulle få böta eller kanske fängelse om en polis hittade dem.

Men jag tog dem.

Jag skulle väl kunna slänga dem i någon soptunna på vägen ut.

 

Det var Melanie och Sarah som fixat festen. Jag antog att även Alec hade hjälpt till – det var lite Twilight-inspirerat pynt på vissa väggar, även om det täcktes av mycket annat.

Festen hölls i min butik, eftersom att det skulle behövas lite större utrymme än det fanns någon annan stans i lägenheterna. Jag hade ännu inte hunnit inreda där, med tanke på allt som hänt de senaste dagarna, och det gjorde det ganska lätt för tjejerna att pynta. Inget att städa undan.

Det var meningen att man skulle gå in genom butikens ytterdörr – inte bakdörren, som vi brukade – och alltså kom man direkt till ett bord med bål och annan dricka.

Jag och Ashley gick tillsammans till festen, efter att hon visat mig alla sina drog-gömmor, och jag hade fått slänga dem. Det skulle bli ganska jobbigt att hålla reda på henne.

Sarah hälsade oss välkomna, och vi berömde henne för det bra valet av klänning. Det var en svart, tight överdel som liknade ett linne, och en grå smal kjol som slutade precis ovanför knäna. Längs midjan var ett svart band med en liten rosett i fram, som gjorde det hela lite modernare. Det var väldigt snyggt, och passade bra på henne. Håret hade hon satt upp i en knut mitt på huvudet.

Sarah hällde upp ett glas bål var till oss, och vi gick till musiken. Jag såg att dörren till det vita rummet var stängd – kanske ville inte Lincolns bli påminda om gårdagen.

Ellen och två andra tjejer i hennes ålder stod och dansade, jag antog att det var hon som bjudit in dem. Allihop bar likadana klänningar – ljusblåa, knälånga med vita spetsband till axlarna och längst ned i fållen. De var söta, allihop med gammeldags flätor lindade runt huvudet. Om det var tänkt något tema till denna fest, så verkade det inte som att det skulle hålla. Melanie, som precis höll på att duka fram chips och annat tilltugg på ett bord bredvid dem, hade något som liknade en galaklänning, väldigt lång och vacker.

”Jag tar något att äta.” Ashley gick iväg med Sarah till bordet.

Men sedan såg jag honom. Han satt på huk på golvet med ryggen mot mig, verkade fixa med någon strålkastare. Det var inte riktigt samma sak att se honom nu, när han varit så arg tidigare – det var en sida jag verkligen inte gillade hos honom – men jag kunde ändå inte bortse från hans skönhet. Det kastanjebruna, tidigare rufsiga håret var nu bakåtkammat – inte slickat med så mycket hårgelé att det såg blött ut, utan lagom. På sig hade han en blå-vit rutig skjorta, och under den stack en vit tröja fram, jag antog att det var ett linne. Till det hade han mörka – nästan svarta – jeans, och svarta Converse-skor.

Jag märkte att jag aldrig tidigare hade sett vad han haft på sig, och antog att det var hans vackra ansiktes fel. Precis som Edwards i Twilight hade det en dragningskraft som inte gick att stå emot.

Riley.

Han kände nog min blick i hans rygg, för han vände sig hastigt om och såg rakt in i mina ögon. En stöt gick igenom min kropp, och jag behövde något annat att titta på. Han fick mig att rodna hela tiden.

Panikslaget tittade jag ned, och såg att jag hade glömt att ta av mig min klocka. Tur var väl det, för då kunde jag – utan att det verkade jättekonstigt – titta bort. Jag studerade den noga. Klockan var fem över halv sju, och bara för att få lite extra tid att tänka så kollade jag sekunderna också. Den svarta sekundvisaren rörde sig snabbt över siffrorna.

Jag hörde – såklart jag hörde, alla mina sinnen var på helspänn, jag var av någon anledning jättenervös inför honom – att han kom emot mig, och snart kom hans fötter innanför mitt synfält.

”Hej” sa han lågt. Jag tittade snabbt upp och mumlade ett hej tillbaka.

Han såg sig omkring, och tog sedan tag i min arm, precis vid handleden. Hans hand var varm och mjuk, men precis som när han tittat på mig gick det en stöt igenom mig. Jag undrade om han också känt den, för han släppte genast taget.

”Kom” mumlade han lågmält.

Nu när han släppt min arm kunde jag tänka lite klarare – även om detta lite verkligen var just det, lite – så jag sa emot honom.

”Varför?” Jag ville inte bry mig om honom. I alla fall inte min hjärna. Men mitt hjärta sa något annat.

Han suckade. ”Jag vill förklara varför jag uppförde mig som jag gjorde. Du verkar ha blivit ganska upprörd” förklarade han.

Jag såg mig omkring, och såg att Ashley tittade på oss. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var i hennes blick, men det verkade nästan som att hon var hoppfull. Våra blickar möttes, och hon nickade till mig. Kanske hade Riley och hon pratat tidigare. Om mig. Tanken skrämde mig.

Jag nickade snabbt åt Riley, och stegade iväg efter honom i mina höga klackar.

Vi gick ut på framsidan, satte oss på bänken utanför fönstret.

Ingen av oss sa något på några minuter, så jag suckade och började resa mig upp.

Riley drog ned mig.

”Okej, vänta” sa han. ”Jag förstår att du blev upprörd tidigare, så jag ber om ursäkt.”

Han bad om ursäkt. Han bad mig om ursäkt. Jag fattade inte varför, det hade ju inte varit jag som riskerat – eller ja, faktiskt fortfarande riskerade – fängelse. ”Säg det till Ashley istället” muttrade jag och ställde mig upp igen. Liksom förra gången drog han ned mig, men denna gång höll han mig fast.

”Jag har gjort det. Hon sa att det var okej, att hon förstod.” Hans händer var som handbojor runt mina handleder. Elektriska handbojor, jag fick stötar hela tiden.

Jag visste inte vad jag skulle säga – innerst inne ville jag bara förlåta honom, och jag funderade faktiskt på att göra det. Om Ashley sa att det var okej … så antog jag att det var det. Och hon hade faktiskt tyckt att jag skulle gå ut och prata med Riley, om jag fattat hennes nickning rätt.

”Okej.” Min röst var tveksam, försiktig.

”Jag bara överreagerade – jag vet att det inte är någon bra förklaring, men det är den enda jag har.” Han lät så lugn och sansad, och han lyckades faktiskt lugna ned mig. ”Jag blev så förskräckt när jag kom på Ashley, så min sämsta sida kom fram. Jag blev så arg på henne.”

Han fortsatte förklara en stund, och tillslut var jag helt och hållet övertygad. Vi småpratade lite mer, och jag glömde bort allt. Det enda jag visste var att jag älskade Riley, trots att jag inte borde det, och att han tyckte om mig också – mer än tillåtet.

Vi hade pratat i ungefär en halvtimme, så festen hade hunnit komma igång ordentligt när vi gick in. Det var många där jag inte kände igen, men jag såg fram emot att få lära känna dem.

Men först ville jag dansa! ”Kom!” sa jag till Riley och drog i honom. Det var en fartfylld låt, en sådan man kunde dansa många tillsammans till. Han log och följde med mig, och hans leende fick mig att rysa. Så vackert. Jag log tillbaka, och knackade sedan på Ashleys rygg med pekfingret.

”Vill ni dansa?” frågade jag.

Sarah och Ashley gick ut med oss på dansgolvet och vi började dansa. Fast … i mitt fall var dansa en överdrift. Förutom baletten hade jag aldrig testat någon dans, så jag rörde mig bara lite till musiken.

Efter några timmars festande var de flesta väldigt trötta – jag med – så jag och några andra lämnade festen.

Kapitel 8

2011-02-16 @ 16:46:12

Kapitel 8

Dörren gick lätt upp framför mig. Jag gick in snabbt, ville skynda mig. Ashley satt i soffan, tittade på tv. Det verkade vara reklam, något ”gå ned i vikt snabbt” program.

Hon tittade upp, och mötte trött min blick.

”Hej. Var det kul på festen?” Hon hade gått tidigare än mig, och därmed missat slutet. Inte för att det var något speciellt då, men slutet på festen tyckte i alla fall jag var något av det viktigaste. Jag ville inte missa något.

”Ganska så.” Min röst var mörk, lite sluddrig av trötthet och alkohol – trots att Melanie och Sarah inte köpt in mycket alls. Men jag blev så lätt full.

”Är det inte dags att sova snart?” frågade jag.

Hon tittade på klockan och nickade. ”Joo, det är det nog. Men först tänkte jag bada. Jag tror jag är för trött för att duscha.”

Perfekt. Nu skulle det bara bli lättare.

”Okej” muttrade jag lågt och gick ut i köket för att ta något att äta, trots att jag inte var hungrig. Det var konstigt att jag fortfarande var sötsugen efter allt jag tryckt i mig under festen.

Jag öppnade kylskåpet och tog ut en läskflaska. Det var en Fanta.

Till det tog jag några saltade kex och satte mig vid köksbordet. Sockret i läsken skulle få mig vaken längre, det visste jag, men jag ville verkligen få i mig socker. Långt bak i mitt medvetande undrade jag om jag kanske höll på att få diabetes.

Medan jag åt upp det sista kexet hörde jag att bubbelpoolen sattes på. Snart skulle hela vara fylld av vatten.

Jag drack upp det sista som var kvar i läskflaskan och kastade den över axeln. Jag hörde att den landade på diskbänken och nickade nöjt för mig själv. Jag hade fått användning av basketen.

Nedifrån hörde jag hur ett barn grät – kunde inte Mel hålla tyst på sina ungar? – och suckade tungt.

Jag öppnade tyst dörren till badrummet. Bubbelpoolens mullrande översteg mina fotsteg. Jag kavlade upp ärmarna och förberedde mig. Snart skulle det ske. Det skulle bli så lätt.

Mina händer närmade sig långsamt henne bakifrån, så tyst som möjligt för att hon inte skulle märka mig.

När de rörde vid hennes huvud ryckte hon till, men när hon såg att det var jag slappnade hon av.

”Hej” sa hon förvånat. ”Ska du också bada?”

Jag svarade inte, utan grep tag om hennes huvud. Hon spärrade upp ögonen, och jag tryckte ned hennes huvud under vattnet. Snart skulle hon vara borta. Hon skulle inte längre kunna förstöra min kärlek.

Hennes armar sprattlade, och jag kunde inte låta bli att tycka att det såg kul ut. Hon kämpade emot, men jag var så mycket starkare. Luftbubblor steg upp ur vattnet, men snart slutade dem komma.

Tillslut kände jag att hennes kraft tog slut – hon hade svimmat – så jag lämnade henne där, med ansiktet neråt. Jag gick ut till sovrummet och hämtade en burk av hennes droger, så att det skulle verka som att hon tagit självmord.

 

Jag vaknade plötsligt. Det hade känts så verkligt … och det värsta var att det inte hade känts dåligt att döda Ashley.

Jag satte mig upp i soffan och tittade på klockan. Det var bara några timmar sedan jag gått från festen.

Jag var väldigt förvirrad och skakig, men någonstans långt bak i mitt huvud tänkte jag att jag verkligen borde flytta in sängen – soffan dög inte så bra som viloplats.

Som alltid när jag drömt något annorlunda, så skrev jag ned det.

Resten av natten sov jag drömlöst och oroligt.

 

Jag vaknade på samma sätt som för bara några dagar sedan; knackningar på dörren. De var hårda och snabba, och det knackade hela tiden.

Jag skyndade till dörren och öppnade.

Precis som förra gången stod Alec där, fast med tårar i de vilt uppspärrade ögonen.

Jag undrade vad hennes reaktion berodde på nu, det kunde väl inte vara Arvid som var borta igen?

”Bree” snyftade hon och sjönk ihop på golvet. Jag satte mig ned bredvid henne och höll om henne.

”Såja, såja” mumlade jag. ”Vad är det?”

Alec fortsatte gråta ett tag, men sedan lyckades hon få fram:

”Ashley...”

Vad nu då? Hade hon kidnappat igen? Det kunde jag inte tro.

”... är död.” Alec viskade.

Jag slog handen för munnen i förvåning, men resten av kroppen blev förlamad. Endast långt bak i huvudet rörde sig tankar.

Nej.

Inte hon. Inte ... död.

Det kunde inte vara sant. Det var det inte, Alec ville bara skoja med mig. Inte för att det hade varit ett roligt skämt, men...

Jag visste inte varför jag fortsatte tänka så. Kanske för att få ett ynka litet hopp om att hon faktiskt levde.

Men jag visste att hon inte gjorde det.

Min dröm... Det hade inte varit en dröm… Det hade varit verklighet.

Tårarna kom först när jag förstod. Jag skulle inte behöva titta för att veta att Ashley låg i sin bubbelpool med en burk droger bredvid.

Jag hade dödat henne.

Jag hade dödat min vän, som gett mig sitt förtroende, som jag lovat hjälpa.

Hur visste jag inte, bara att jag hade dödat Ashley.

Chocken kom.

Världen blev suddig – om det var endast av alla tårar visste jag inte, men de spelade nog en ganska stor roll – och sedan blev det svart.

 

Jag vaknade långsamt. Först kunde jag bara använda hörseln; jag hörde spridda snyftningar och lågmält prat.

I ett försök att stilla oron – var jag död? – öppnade jag ögonen. Det var väl lika bra, med tanke på att jag kunde döda någon jag älskade.

Det var suddigt för ögonen, men skärpan kom gradvis tillbaka.

Först kunde jag urskilja några silhuetter, men sedan såg jag vilka det var.

Melanie och Chris stod och pratade med några polismän, och Alec stod bredvid dem. Det var från henne och Mel snyftningarna kom, men även Chris såg ut att vara rödögd.

En bit därifrån satt Riley med huvudet stött mot händerna.

Åh, vad jag tyckte synd om honom!

Han tittade upp och mötte min blick. Hans ögon var tomma.

”Hon har vaknat” sa han med uttryckslös röst till de andra, utan att röra på huvudet – hans ögon såg fortfarande in i mina. Jag log blekt mot honom, utan att leendet nådde ögonen.

”Jag är så ledsen” mumlade jag samtidigt som jag satte mig upp, och det lät som en ursäkt snarare än ett beklagande.

Alec satte sig bredvid mig på sängen och kramade om mig.

”Det var du som fick mig att börja gilla henne” sa hon.

Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag bara kramade henne hårdare. Sedan satt vi tysta och lyssnade på samtalet mellan poliserna, Mel och Chris.

Sången Riley sjungit förut ekade i mitt huvud:

 

Can't turn back now
I'm haunted.

Kapitel 9

2011-02-16 @ 16:45:41

Kapitel 9

Dagen var rörig. Alla i huset blev förhörda av polisen, och innan det var min tur förberedde jag mig för erkännandet – för jag visste att jag borde erkänna. Även om det betydde fängelse för min del.

Jag tänkte berätta hur jag upplevt det, men utelämna hur jag vaknat i min egen säng efteråt. Det var delen jag inte visste vad som hänt, för jag hade ju vaknat i min säng, och på något sätt måste jag ha kommit dit sedan. Polisen kunde få dra sina egna slutsatser, jag brydde mig inte särskilt mycket vad som skulle hända med mig. Jag hade, så att säga, tappat livslusten, eftersom att ingen borde tycka särskilt mycket om mig när jag dödat någon – och även om de gjorde det, så var jag inte värd det. Jag hade en speciell person i tankarna, och även om jag tänkte på andra också – min familj, till exempel – så tänkte jag mest på honom. Riley. Jag hade önskat att Ashley kunnat försvinna, eller i alla fall tröttna på honom, och … nu hade jag fått som jag ville.

 

Can't turn back now
I'm haunted

 

Det stämde in på mig så bra.

Men när tiden för förhöret väl var inne ångrade jag mig. Jag blev rädd. Och jag hade faktiskt fixat det bra. Det verkade som ett självmord, och jag lät det vara det. Polisen verkade inte misstänka något, och efteråt gjorde jag nästa hemska sak; jag gick hem till Riley.

Han öppnade inte dörren när jag knackade på, utan ropade bara ett dystert ”Kom in!” till mig.

Jag öppnade dörren och gick försiktigt in. Hallen var tom, så jag gick vidare in i köket. Där stod två poliser vid bordet, och jag såg att ytterligare tre arbetade vid toaletten. Jag rös, och tittade snabbt bort därifrån. I vardagsrummet satt Riley, i samma soffa som han och jag suttit i förr. Han tittade upp, och när hans blick mötte min verkade han bli gladare. Jag rodnade såklart.

”Hej” hälsade han.

”Hejsan” svarade jag och satte mig ned bredvid honom. Jag kände mig så falsk, men jag struntade i det. ”Hur är det?”

”Just nu känns det bara förvirrande, men det är så sorgligt. Jag trodde aldrig att någon...” Han avbröt sig och stötte huvudet i händerna. Utan att tänka efter flyttade jag mig ännu närmare honom och la armarna så långt jag nådde runt hans breda axlar. Han verkade bli förvånad – och det blev jag med när jag kom på vad jag gjorde – men slappnade sedan av och lutade huvudet mot min ena arm. Långt bak i mitt mörka huvud tyckte jag om tanken att kunna krama om Riley utan att någon tyckte det var konstigt – men jag sköt snabbt undan den tanken.

”Ja, det är så hemskt” instämde jag.

Vi satt och lyssnade på vad poliserna sa till varandra, men sedan sa Riley: ”Jag behöver prata, kan vi gå in till dig? Det är så många poliser här.”

”Visst.”

Han tittade på en av poliserna, som nickade åt honom. Jag antog att det betydde att det gick bra att vi gick. När vi kom hem till mig frågade Riley: ”Kan du låsa dörren? Poliserna kommer bara att störa oss annars, och jag behöver verkligen prata ut.” Hans ögon saknade den kämpaglöd som alltid annars brukat vara där, och jag kände att jag skulle kunnat göra vad som helst för honom, bara den kom tillbaka. Riley var inte Riley utan den.

”Okej. Du kan väl sätta dig i soffan eller något, jag har inte hunnit ta fram så många andra möbler.” Han log ett blekt leende mot mig, och gick iväg. Jag låste dörren och gick efter honom.

Han hade satt sig i soffan, och jag slog mig ned bredvid. Sedan väntade jag bara på att han skulle börja prata. Det tog en stund, han satt och tittade på annat. Ibland ut genom ett fönster, ibland på mig, och ibland på golvet. Men tillslut började han.

”Du vet … om man har en riktigt stor hemlighet … då är det skönt om man kan dela den med någon.”

Jag höll andan. Märkte han att jag dolde något?

”Du vet att du kan lita på mig” fortsatte han. Ja, han hade märkt det. Vad skulle jag göra? ”Kan jag lita på dig?”

Jag andades ut. Han hade inte märkt. Han ville bara veta om han kunde lita på mig.

Nej, ville jag svara. Lita för allt i världen inte på mig! Det skulle vara för hans eget bästa.

”Ja, det kan du.”

”Då vill jag låna din mobil. Min verkar ha dött, och jag måste ringa till Ashleys föräldrar.” Behövde han kunna lita på mig för det? Det verkade konstigt... Men jag gav honom telefonen i alla fall.

Medan han slog ett telefonnummer ställde han sig upp och började prata igen.

”Jag vet en sak... Det var inget självmord.”

Det var oväntat. Jag gapade – hur kunde han veta det?

”Jag...” började jag – trots att jag inte visste vad jag skulle säga – men han avbröt mig.

”Låt mig förklara först, innan du säger något.” Ja, en förklaring ville jag bra gärna ha. Han såg att jag accepterade det på mitt ansiktsuttryck, så han fortsatte. ”Jag gillar dig verkligen, och Ashley har blivit så … annorlunda. Vi var förlovade förut, så jag bröt det. Faktiskt, så var det precis innan du och jag träffades för första gången, du vet när du ramlade, för att jag öppnade dörren på dig – jag är ledsen för det.” Han pausade och tittade in i mina ögon. Hans turkos-blåa, vackra såg på mig med en genomträngande blick.

Jag fattade ingenting. Var det här förklaringen för hur han visste att jag dödat Ashley? Om inte, vad förklarade han då?

”Bli inte för upprörd nu” varnade han, vilket gjorde att jag fattade ännu mindre. ”Det var ... jag som … dödade Ashley...”

Jag fick ur mig ett oförstående, av någon anledning nästan hånande, skratt. ”Nej, du. Det går jag inte på. Jag vet själv att det var jag, och det finns inget som kan få mig att ändra mig i det.”

Nu var det hans tur att se oförstående på mig.

”Varför skulle du ha dödat henne?”

”Inte vet jag, men jag vet att jag gjorde det. Och jag ångrar mig. Jättemycket.”

”Varför tror du att du dödat henne?”

”Inte tror – vet.” Jag hämtade det jag skrivit om icke-drömmen, och så började jag läsa högt.

När jag läst klart satt Riley och stirrade på väggen bakom mig, tyst och fundersam.

”Jag sa ju att det var jag.” Min röst lät lite triumferande, men det doldes nästan helt av sorgen jag kände över att faktiskt ha rätt – vanligtvis skulle det bara vara kul att ha rätt, men inte om en sådan här sak.

”Jag tror faktiskt inte det...” mumlade han. ”Jag tror … att du drömde vad jag kände just då .., för precis det du har skrivit upplevde jag med. Och skulle de hitta några fingeravtryck på drogburken – jag hade handskar på mig, därför borde de inte göra det – så skulle de vara mina. Du. Är. Oskyldig.”

Jag skakade på huvudet – om än lite tvekande. Kunde det stämma? Att jag … kunde drömt om vad som hände i lägenheten bredvid, precis när det hände..? Det hade ju hänt förut, med Tvillingtornen…

”Varför skulle du döda Ashley?” frågade jag, för det kom jag inte på någon förklaring till.

”Det var ju det jag började förklara... Jag gillar dig mer än henne–”

Jag avbröt honom. ”Och därför dödar du henne?”

Han började prata igen, men jag fortsatte: ”Det är ju sjukt!”

Min mobil hade han lagt ned i sin egen ficka för länge sedan, och nu satte han sig på huk framför mig och grep tag i mina armar. ”Men förstår du inte? Nu kan vi vara tillsammans utan att behöva känna skuldkänslor för henne. Vi kan vara tillsammans för evigt.”

”Jaså, finns det inget annat sätt att göra sig av med tjejer än att döda dem, nu för tiden?” frågade jag sarkastiskt. ”Så när du tröttnar på mig får väl jag också dö?”

Han såg in i mina ögon, och trots hans sjuka, elaka ord var det faktiskt Rileys ögon jag såg. Inte någon annans, och Riley hade varit – och var fortfarande – ”min stora kärlek”. Han såg nog att jag mjuknade, lite, så han upprepade det han sagt. Hans röst sänktes till en viskning, orden slingrade sig likt en orm på golvet mot mig.

”Vi kan vara tillsammans för evigt.”

För inte så länge sedan alls var det allt jag någonsin önskat mig, och djupt inom mig önskade jag det fortfarande, önskade starkt att det kunde vara så. Men det var inte som det brukade vara. Det här skulle vara annorlunda. Fel. Jag svalde.

”Nej” sa jag. ”Det går inte. Du är helt sjuk, och nu vill jag ha min telefon tillbaka.”

Jag var fortfarande inte helt övertygad om att jag var oskyldig, och orden från sången ekade i mitt huvud, tillsammans med Rileys ord.

Tillsammans för evigt.

 

Can't turn back now
I'm haunted.

 

Jag skulle, trots att sången sa att jag inte kunde det, vända om och erkänna för polisen. Jag kunde säga att jag inte visste om det var jag eller Riley, men att en av oss – eller kanske båda? – var mördaren. För trots allt hade han dödat sin flickvän, och sedan förväntade han sig att jag skulle älska honom.

”Nej.”

Rileys ord var skrämmande hotfullt, och hans handboja-grepp runt mina handleder hårdnade.

”Du stannar här med mig. Fattar du inte, det var därför jag sa åt dig att låsa, och därför jag tog din mobil.”

Jag stirrade ursinnigt på honom. ”Du kan inte hålla mig fången i mitt eget hus, vet du. Och polisen kommer väl när som helst, vad gör du då?”

”Polisen är med mig.”

Då hade jag inte en chans. Sarah, Mel och alla de andra då? Visste de om allt det här? Skulle de också råka illa ut?

”Du kanske vill veta vad som hände med Andreas också?”

Jag hindrade en suck. Hade han dödat honom också? Bara för att han hade tröttnat på att vara kompis – om de nu var det – med Andreas?

”Ja” mumlade jag. För jag ville ju veta.

”Han och Ashley verkade ha något på gång, och då betydde hon allt för mig, så jag ville inte riskera att hon försvann.”

”Så du dödade honom?” Jag suckade när jag såg att jag gissat rätt – inte för att det varit svårt att gissa. ”Men hur kunde Melanie tro att han fått hjärtattack?”

Han suckade också. ”Jaså, det vet du? Det var för att jag puttade honom nedför trappan, och då blev han så rädd att hans hjärta stannade.”

”Ja, jag har sagt det förut, och jag säger det igen; du är–”

Han avbröt mig. ”Jag älskar dig.”

Han hade kunnat säga vad som helst, och jag hade inte brytt mig.

Vad som helst. Utom det.

Jag var inte beredd på det, och verkligen inte på kyssen som kom efter.

Min reaktion var oväntad – först blev jag förvånad, men sedan kysste jag honom tillbaka. Han satte en hand bakom min nacke, och den andra satte han i mitt hår.

Sedan kom jag på vad jag gjorde, och försökte dra mig undan. Det gick inte, han höll fast mig så hårt. Jag kom på att jag kunde göra som Bella gjorde i Eclipse – dra i hans långa rufsiga hår så att han skulle släppa mig – men det gick inte. Han verkade inte vara hår-öm alls, och liksom Jacob hade gjort för Bella misstolkade han det, och kysste mig ännu hårdare. Jag testade istället att sparka honom där jag antog att hans ben var. Jag missade, och träffade istället bordet.

”Aj!” Det gjorde ont – jag hade sparkat med all min kraft.

Då, äntligen, märkte han vad jag höll på med. Han drog undan sitt huvud från mitt, och jag puttade honom åt sidan. Jag drog upp mitt skadade ben på soffan och tog av mig strumpan. Den hade blivit röd av blod. Foten var också lite blodig – en nagel hade vikts upp, så det börjat blöda – och en tå verkade vara stukad eller bruten. I vilket fall så var den vikt åt fel håll, och det såg äckligt ut.

”Oj, det ser inte så kul ut” sa Riley.

”Du kanske kan hjälpa mig?” frågade jag, och kämpade mot tårarna som hotade att komma. Inte bara på grund av smärtan, utan även på grund av situationen. Det var förnedrande, det var hemskt och det var … Riley. Han var inte som han verkade vara först. Han hade varit så snäll mot mig, och mot alla andra också. Så … underbar. Då var han min felfria prins, nu var han min elake kidnappare.

”Vart finns förbandslådan?” frågade han.

Jag såg mig omkring på alla ouppackade flyttkartonger. ”Jag vet inte, i någon av de där, tror jag.” Jag pekade på tre som stod längsmed väggen vid fönstret. ”Du kan börja packa upp åt mig.”

Han suckade. ”Visst, visst. Allting för dig.” Ingen entusiasm i de orden, inte.

Sedan ägnade han nästa timme åt att leta i flyttkartonger. Förbandslådan fanns inte i någon av de jag trodde, så han fick leta vidare. Det var nästan kul att se honom leta efter någonting åt mig, så när jag kom på vart jag lagt den – under soffan jag satt i – sa jag inget. Han kunde få leta lite till – det hade ju slutat blöda, och smärtan var nästan borta nu. Den hade i alla fall minskat.

Tillslut gav han upp, och då sa jag åt honom att leta under soffan.

”Du visste att den var där hela tiden, eller hur?” frågade han när han hittat den. Jag svarade inte, utan frågade om han inte kunde sätta på radion han hittat i en av kartongerna.

Han gjorde det, och en låt jag kände igen spelades. Efter ett tag kom ett stycke som vi båda reagerade på.

 

Well, maybe it's me and my blind optimism to blame.

Or maybe it's you and your sick need to give love then take it away.

 

Jag höll inne ett skratt, det var så ironiskt. Han suckade och stängde av.

Kapitel 10

2011-02-16 @ 16:45:08

Kapitel 10

Eftersom att jag fortfarande inte hade packat upp sängen – den skulle byggas ihop, med lim och sådant, och det hade jag inte verktyg till – behövde både jag och Riley sova i min lilla soffa. Det skulle bli jättetrångt, så vi skulle behöva sitta upp. Jag lutade huvudet mot ryggstödet så gott det gick, och hoppades att jag skulle kunna somna så.

”Jag kommer få nackspärr” sa jag innan jag somnade, och jag hade rätt. När jag vaknade – i Rileys knä (jag gissade att det var hans fel) och drog upp huvudet så fort att det svartnade för ögonen – hade jag nackspärr. Inte så mycket, jag kunde vrida huvudet ganska mycket utan att det gjorde ont, men lite.

Riley var redan vaken, han satt och tittade på tv.

”Sovit gott?” frågade han.

”Absolut inte.” Jag hade sovit några få timmar, men såg man påsarna under Rileys ögon såg man att han sovit ännu mindre, om något alls. ”Men jag har fått tid att tänka.”

Han tittade intresserat på mig. ”På vad?”

”Allt du sagt.”

”Tycker du äntligen att det låter bra med 'tillsammans för evigt'?”

Jag var ärlig. ”Det lät bra.”

”Lät?”

”Ja, innan jag märkte hur du verkligen är.”

Han suckade. ”Vad har du tänkt mer på, då?”

”De andra i huset, vad kommer du göra med dem? Vet de?”

”Nej, de vet inte. Ingen av dem” Vad bra. ”Jag hade inte tänkt låta dem veta något, för vi ska nämligen härifrån.”

Trodde han ja! ”Nej, här bor jag. Jag stannar. Du kan åka.”

”Du har inget val. Förresten, visst fixade jag det smart – när Ashley kidnappat Arvid, då trodde nog alla att det var hon som dödade Andreas också. Om de inte fortfarande tror på hjärtattacken.”

Jag suckade. Kunde han inte sluta överösa mig med sina smarta idéer? Min mage lät. Jag var hungrig, och Riley hörde det.

”Jag fixar något att äta” sa han.

”Jag har inget kylskåp. Du kan åka och köpa pizza.”

Han tänkte efter en stund – han ville nog varken ta med mig eller låta mig stanna ensam här, men han ville ha något att äta – men sedan hade han bestämt sig.

”Okej, då.”

Jag skulle få följa med.

Medan vi gick till dörren undrade jag varför han inte kunde låta någon av poliserna vakta mig, men sedan kom jag på att han kanske hade ljugit. Kanske visste poliserna inte om något. I så fall kunde jag nog smita. Kanske nu när vi skulle åka ner till pizzerian, kanske senare. Jag fick hoppet tillbaka.

Innan vi kommit ut ur min lägenhet hade jag tänkt ut en plan. Visst, den var inte så bra – väldigt självklar och riskfylld – men den var det enda jag hade. När jag kom ut skulle jag skrika allt vad jag kunde, och hoppas på att någon skulle öppna dörren. Men det fick inte vara en polis som öppnade, om den jobbade med Riley.

”Och du säger inte ett ord förrän vi kommit tillbaka hit, annars...” Hans hot avslutades inte, men han höll upp min mobil, och där hade han gått in på kontakter, och sedan ”Syster”. Det räckte att veta att han kanske skulle göra något mot henne för att få mig att grimasera.

Han trodde att grimasen var för hotet, men jag visste att den berodde på något annat. Den berodde på vad som skulle hända – både mig och Bea – om jag misslyckades.

Riley öppnade dörren och vi gick ut. Jag visste att poliserna var på övervåningen – i hans lägenhet – men jag visste inte om de var med honom eller inte, så jag vågade inte börja skrika förrän vi börjat gå i trappan ned till mellanvåningen.

Jag skrek så mycket jag kunde, och skriket varade i ungefär fem sekunder, sedan avbröt Riley mig – genom att putta mig de resterande stegen ned för trappan. Då skrek jag såklart igen, men denna gång ett blodisande skrik. Det var ungefär fem steg kvar i trappan, därför skadade jag mig inte så mycket. Det enda var att jag slagit i huvudet och en dunkande smärta i det högra benet – det kändes som att hjärtat hade flyttat sig dit. Samma ben som jag sparkat bordet med.

Men det hade inte varit i onödan. Dörren till höger om mig öppnades, och hela familjen Lincoln kom utrusande. Med dem kom Sarah.

Jag satte mig försiktigt upp, och Riley sprang ned till mig.

”Hur gick det?” frågade han.

Skådespelare! tänkte jag irriterat. Men inte kunde de andra gå på det?

”Ja, man kan ju undra vad som hände för att få dig att putta mig – precis som med Andreas?”

Nu hade även Emily och Brett kommit ut (Emily med ett förskräckt uttryck i ansiktet eftersom att hon hört det sista), och samtidigt som dem kom poliser uppifrån.

Jag blev orolig. Vad skulle hända nu, om poliserna var på Rileys sida?

”Du slog nog i huvudet” sa Riley bekymrat. Nej men gjorde jag? Jag hade en tyst, irriterad konversation med honom i mitt huvud – fast det var bara jag som ”pratade” där. Och vems fel kan det ha varit?

”Nej”, sa Alec. ”Vad sa du, Bree?” frågade hon.

”Jag sa–”

Riley avbröt mig. ”Jag tar upp henne till hennes lägenhet.” Han började lyfta upp mig, men jag gav honom en örfil. Han ryggade bakåt.

”För det första: jag vill inte att du av alla rör mitt ben, och för det andra:” Jag vände mitt huvud mot Alec, ”så sa jag att Riley puttade både mig och Andr–”

Han avbröt mig igen. ”Varför skulle jag putta dig? Eller Andreas?”

Jag svarade vresigt. ”Du vill inte få skulden, du är sjuk i huvudet, och så var du avundsjuk på Andreas.”

Sarah följde med i samtalet. ”Varför skulle han få skulden om han inte knuffat dig?”

”För att han – om man kan kalla det så – kidnappade mig.”

Två poliser gick och ställde sig vid nästa trappa, så att ingen skulle kunna komma ned för den. Upp var också blockerat – där stod två till. Brett gick fram till Riley och tog hans båda armar i ett polisgrepp på ryggen. Riley kämpade emot, men trots åldern var Brett starkast.

”Försvara dig” uppmanade han. ”Om du kan.”

”Varför skulle jag kidnappa dig?” försökte Riley. Jag skrattade nästan åt hans försök, eftersom att det var samma sak som han sagt tidigare – när jag fått rätt, och det skulle jag få igen. Sanningen skulle vinna.

”För att du – otroligt nog – trodde att jag skulle älska dig, trots att du dödat Ashley, och eftersom att du inte ville få skulden för det heller så skulle du ta med mig härifrån.” Nu var allting självklart!

Jag såg Riley grimasera på grund av att Brett hade reagerat på vad jag sagt, och antagligen tagit ett hårdare grepp. Jag tänkte igenom det, och insåg hur mycket jag sagt med de få orden. Jag hade avslöjat vår kärlek (som Sarah visserligen redan visste om), jag hade avslöjat hans planer, och så hade jag avslöjat mördaren. Nu var jag själv säker på att det var han, jag kände det innerst inne. Jag var oskyldig. Lättnaden gjorde att jag nästan kunde flyga. I alla fall kändes det så.

”Alexandra, ta med dina syskon in” sa Melanie strängt.

”Men jag vill ju...” Alec såg sin mammas ansiktsuttryck, och tystnade. ”När det äntligen händer något får jag inte veta något” muttrade hon och såg ilsket på sin mamma. Sedan gick hon in med sina syskon och försökte smälla igen dörren, men Christoffer var beredd på det – han tog tag i handtaget utifrån och stängde försiktigt dörren efter dem.

”Jag skulle aldrig döda henne!” tjöt Riley.

Jag såg dörren öppnas igen och Alecs huvud stacks ut, men efter en blick från sina föräldrar tog hon in det igen och stängde.

”Var det något mellan er två?” frågade Mel mig. Jag nickade, samtidigt som Riley sa ett tydligt ”Nej!” Chris gick fram till de tre poliserna i trappan som ledde ned och frågade: ”Alltså, ni är ju poliser, ska ni inte göra något, istället för att bara stå där?”

”Vi väntar på chefen” svarade en av dem, med mycket dialekt i rösten. Han verkade vara från Oklahoma eller däromkring. ”Och här står vi för att ingen ska kunna komma härifrån.”

Precis då kom tre poliser upp för trappan. Den som verkade vara ”chefen” frågade med mörk stämma: ”Och vad är det som pågår här, då?”

Samma polis som pratat med Chris – han verkade mest pratglad – började kortfattat berätta om allt som hänt. Under tiden kom en ambulans, och trots mina försök att förklara att jag mådde bra och inte behövde åka till sjukhuset, så fick jag läggas på en bår och bäras in i ambulansen. Det var förnedrande, och jag behövde vara kvar i huset för att få Riley åtalad.

Sarah följde med mig till sjukhuset.

 

Jag hade brutit tån när jag sparkade bordet, men det kunde man inte göra så mycket åt, sa de på sjukhuset. Smällen i huvudet hade bara gett mig ett blåmärke.

När vi sent på kvällen kom hem hade poliserna häktat Riley. Dessutom hade poliserna hittat ett brev Ashley hade skrivit, och det var till mig. Jag fick läsa det.

 

Bree,

Tack för allt du gjort för mig. Jag uppskattar det verkligen, och önskar att jag kunnat stanna.

Men det går inte.

Jag har sett att du gillar Riley, och jag vet att han gillar dig, så jag hoppas ni får det bra tillsammans. Han är verkligen en toppenkille, det ska du veta. Ta väl hand om honom, liksom jag skulle gjort om jag stannat. Men hans kärlek till mig verkar ha svalnat. Så jag ger er två en chans. De fina minnen jag har lär dämpa fallet för mig.

Jag tänker flytta långt härifrån, och börja om på nytt. Riley och jag var nog inte skapade för varandra, så jag kanske kan hitta den rätte om jag fortsätter söka.

Jag kanske kontaktar dig någon gång i framtiden. Då ska vi berätta för varandra om våra framgångar, både i karriär och kärlek. Vi ska sitta på ett fik vid stranden och ha det jättetrevligt. Vi kanske visar våra fina bröllopsringar för varandra, och vi kommer vara så lyckliga. Du kommer fråga hur långt det är kvar, och jag kommer svara att barnet i min mage ska födas om några månader.

Vi kommer ha långa, lyckliga liv, och dö tillsammans med mannen vi älskar. Våra barn kommer sörja oss, men de kommer inte gråta länge. De kommer veta att vi har det bra där vi är sedan.

Jag hoppas verkligen att det blir bra. Hälsa Sarah, hälsa Alec, och hälsa alla andra du fått mig att bli bättre vän med från mig. Säg att jag kommer sakna dem. För det kommer jag göra.

Tusen tack och kramar, Ashley.”

 

Jag hade börjat gråta när jag läste. Det kunde omöjligt bli som hon ville. Vi skulle inte träffas senare i livet, Ashley hann inte ens flytta. På grund av Riley, hennes stora kärlek, som hon tvingats överge. Och det var mitt fel. Hade jag inte flyttat just till Leroy road 11, hade Riley aldrig träffat mig.

Men det jag grät mest över var hennes ord: ”Ta väl hand om honom, liksom jag skulle gjort om jag stannat.” Jag hade gjort raka motsatsen, och fått polisen efter honom. Det sista Ashley bad mig om, och jag gjorde det inte.

Och Ashley fick inget långt, lyckligt liv, och sedan dö med mannen hon älskade. Hennes liv blev kort, och det var mannen hon älskade som dödat henne.

När jag kom in i vardagsrummet såg jag att någon hade ställt upp min säng, och bäddat den också. Jag kände igen mönstret på täckets tyg. Samma som fanns hemma hos Emily och Brett. Jag sände en tacksam tanke till Emily – eftersom att jag antog att hon hade bäddat – och kröp ned i den mjuka sängen.

Kapitel 11

2011-02-16 @ 16:44:37

Kapitel 11

Jag satt i en polisbil med Alec och två poliser.

Riley hade rymt, och vi var på väg att försöka stoppa honom. Inte bara vi, förstås, det var några andra bilar efter honom också. Mördare på fri fot. Det kändes inte bra, samtidigt som jag inte ville att han skulle hamna i fängelse. Mina känslor om honom varierade ständigt, och det var jobbigt. Jag älskade honom … men han var inte bra. Han var en mördare, en kidnappare. Min kidnappare.

Riley åkte i framför oss i sin egen bil på väg mot La Push. Jag hade visserligen alltid velat åka dit, men inte i detta sammanhang.

Vägen var smal, och framför oss skymtade man vattnet. Det var flera hundra meter kvar, men det närmade sig snabbt. Vi körde alldeles för fort.

I mitt knä låg ett brev. Det var från Ashley, ett som hon hade skrivit till Riley. Det var meningen att han skulle få läsa det, men eftersom att han rymt så kunde han inte få det. Om vi lyckades få tag i honom skulle han få läsa det.

Jag hade fått läsa det också.

 

Min käraste Riley,

Kommer du ihåg rosorna du gav mig, som jag lät dö?

När du läser detta har jag flyttat, och det här brevet är för att låta dig veta varför.

Den du är … är inte den du brukade vara. När du blev arg fick du det att kännas som att jag inte var något. Jag trodde aldrig att den smala, ömtåliga lina som vårt förhållande balanserade på skulle brista. Men det har den gjort. Du älskar mig inte längre, jag kan se det i dina ögon. Därför lämnar jag dig. Jag tror det känns lättare för mig om jag lämnar dig, istället för tvärtom.

Men jag kommer ihåg dina steg, hur du dansade fram när du var riktigt glad. Ditt leende är det finaste jag någonsin sett, och när du ler flyger det vackra fjärilar ur din mun.

Jag älskar ditt handslag när du träffar min pappa, hur du går omkring med händerna i fickorna, hur du kysser mig när jag är mitt i en mening. Jag har aldrig varit mycket för att dansa, men för din skull kunde jag dansa hela natten.

Kommer du ihåg hur du glömde bort din sång mitt i konserten när vi först sågs? Hur vi dansade som om vi visste att våra liv aldrig skulle bli desamma? Hur vi satt där vid vattnet, och du la din arm om mig första gången?

Det kommer inte gå en dag utan att jag saknar något av detta.

Jag kommer se på ditt liv i bilder, precis som jag brukade se dig sova. Jag kommer känna dig glömma mig, precis som jag brukade känna dig andas. Jag kommer hålla kontakten med våra gamla vänner, bara för att fråga dem hur du mår. Jag kommer att hoppas att du har det bra, att solen skiner och att det är en vacker dag. Att någonting påminner dig om mig.

Men jag hoppas att du blir lyckligt gift, med någon som älskar dig, och att ni får det underbart.

Jag ser tillbaka på det vi hade – kommer du ihåg vad vi var lyckliga i december? – och jag hade aldrig trott det skulle sluta såhär. Men kom ihåg: Jag kommer alltid älska dig, och ditt namn kommer alltid vara namnet på mina läppar. Du är det bästa som någonsin varit mitt.

Jag är så ledsen att det slutar såhär. Men en dag kommer vi båda kunna förlåta, och då kommer jag lysa som en fyrverkerishow, jag kommer vara lycklig.

Historien om oss kanske verkar som en tragedi nu, men jag är och kommer alltid vara glad att jag träffat dig.

Jag älskar dig,

Ashley

Det var vackert. Sorgligt. Jag hade inte anat hur stor Ashleys kärlek till Riley var.

Framför oss blev vägen smalare och smalare. Vattnet närmade sig snabbt, och det fanns ingenstans att svänga av. Riley var fast i en återvändsgränd.

Jag undrade vad han tänkte göra, men framifrån hörde jag poliserna komma fram till svaret.

”Han borde börja bromsa snart.”

”Han kör ut på bryggan!”

”Han hinner inte bromsa!”

Jag såg knappt den blå Volvon när den landade i vattnet – vattnet stänkte högt.

”Nej!” skrek jag och fumlade med handtaget vid Alec. Jag måste ut, han behövde räddas!

Dörren öppnades litegrann, men polisen bredvid mig grep tag i min arm.

”Släpp mig!” fräste jag ilsket och drog åt mig min arm. Jag lyckades åstadkomma så mycket kraft att hans grepp lossnade, och samtidigt hade jag lyckats öppna bildörren helt. Alec var inte sen att följa efter mig, och tillsammans sprang vi de sista metrarna mot den redan polisfyllda bryggan.

Där stod två poliser och blockerade vägen för oss. Jag blev ursinnig. Riley behövde mig. Han älskade mig. Jag skulle rädda honom.

Jag började knuffa undan poliserna med en kraft jag aldrig förväntat mig skulle komma från mina händer, och jag kände mig oövervinnerlig. Jag var oövervinnerlig.

Med så mycket fart jag kunde begära av mina ben sprang jag längst ut på bryggan. Snabbt tittade jag bakåt – bara några sekunder – för att se om någon tänkte stoppa mig. I vattnet runt bryggan låg några poliser jag lyckats putta ned, men det var inte det som störde mig. Inte heller var det att Alec kom springandes mot mig med en blick som sa att hon inte tänkte låta mig hoppa – utan den storvuxne polisen som sprang framför henne. Han var nära mig, jag kunde se hans namnbricka.

Demetri Gumbel.

I samma ögonblick som jag vände mig om för att hoppa ned i vattnet grep hans starka hand tag i min arm, och jag trodde att jag misslyckats. Men tyngdpunkten var inte längre på bryggan. Vi föll båda den halvmeter det var mellan bryggan och vattnet, och väl under ytan släppte han mig – av förvåning?

Vattnet var kallt för att vara på sommaren. Det var mitt i augusti, då vattnet borde vara som varmast, men jag gissade på att det var ungefär arton grader.

På vägen upp till ytan – min luft började ta slut – såg jag mig omkring, och där, några meter bort stod bilen på botten. Den stod på nosen, och när jag såg det drog jag häftigt efter andan – hur hade det gått för Riley? – men ångrade mig när vattnet kom ned i mina lungor.

”Bree!” utbrast Alec när jag hostande kom upp till ytan. ”Vad–”

Jag dök ned igen utan att lyssna på vad hon ville säga. Mina simtag var snabba, men avbröts tvärt av en hand runt min vrist. Den drog i mig, och först trodde – eller snarare hoppades – jag att det var Riley, så jag lät mig svepas med. Men då såg jag att det var Demetri. Denna gång var han starkare än mig – jag undrade när poliser tränade på att borttas under vattnet? – och drog i mina armar tills jag kom upp med huvudet över ytan.

”Du får inte simma dit” sa han med lugn men bestämd röst.

”Riley…” Mina tårar blandades med Stilla Havets salta vatten.

”Vi hjälper honom. Nu måste du upp på land.” Han förde mig försiktigt in mot land, men jag protesterade.

”Nej!” Jag försökte dra mig loss och simma iväg, men då tog han tag om min midja och simmade på något sätt in med mig till där vi bottnade, och sedan hjälpte han mig gå upp på land.

Jag tittade hela tiden oroligt åt Rileys håll, på hur poliserna som kommit dit simmade omkring och försökte få upp Riley ur vattnet. Men jag såg aldrig Riley. Mina tårar rann ohejdbart, och jag märkte knappt när Alec satte sig bredvid mig. Däremot, när hon la en filt om mig ryckte jag till och ställde mig upp.

”Jag måste ut igen!” skrek jag åt henne. ”Han behöver mig!”

Jag skakade av mig filten och började springa. Alec tog tag om min arm, men hon var inte den starkaste femtonåring jag träffat, så jag drog mig enkelt ur hennes grepp. Demetri steg fram och blockerade min väg. Jag suckade tungt, men gav inte upp. Jag skulle rädda Riley.

Med beslutsamma steg sprang jag mot vattnet, utan att titta på Demetri. Men jag hade inte en chans. Han slog båda sina armar runt mig när jag kom fram till honom, och han tvingade ned mig på marken.

”Du ska stanna på land.” Hans röst var bestämd. ”Poliserna tar hand om honom.”

”Men han behöver mig!” grät jag. Efter ett antal försök att sansa mig slutade jag gråta, och tittade honom i ögonen. De var hasselnötsbruna. ”Snälla?” viskade jag.

Han suckade. ”Nej, du får inte. Om vi ska ha en chans att rädda honom får du inte vara i vägen.”

”Hur länge har han varit där nere?” frågade Alec försiktigt.

”Länge.” Demetri såg menande på Alec.

”Tror du … att han..?” Hon behövde inte säga mer, alla förstod ändå. Demetri nickade.

Nej.

Han fick inte vara död. Han kunde inte vara död.

Ett gällt skrik hördes, och det tog en stund innan jag förstod att det var från mig det kom. Jag skrek och skrek och skrek – ett ordlöst tjut – ända tills jag svimmade.

 

Jag började tröttna på att vakna upp efter att jag svimmat. Jag hade blivit förflyttad till ett sjukhus, och för tillfället var jag ensam i rummet. Så jag utnyttjade det och smet iväg. Jag behövde höra om Riley. Egentligen ville jag inte veta något alls, bara flytta långt från Forks, men jag behövde höra om honom.

Utanför rummet satt två från sjukhuspersonalen, som genast tittade upp när jag öppnade dörren.

”Du har vaknat.” Den blonda tjejen fick det att låta som en fråga.

Jag nickade. ”Så nu vill jag veta allt. Var är Alec?”

Den andra – mannen – såg frågande på mig.

”Femtonåringen” förklarade jag.

Han såg förvirrat på sin kollega, och lyste sedan upp. ”Jaha, hon” sa han. ”Hon har åkt hem till sina föräldrar. Vi skulle skjutsa dig dit när du vaknat.”

 

Alec var orolig för mig. Faktiskt var alla oroliga för mig.

När jag kom hem omfamnade Sarah och Mel mig genast, men ingen pratade om vad som hänt. Det tyckte jag var bra. Emily tog så väl hand om mig att jag nästan började gråta – jag blev så rörd.

Men jag skulle aldrig kunna acceptera Riley som död … så jag ville bort.

Jag kunde inte bo kvar. Det fanns för mycket minnen i huset, trots den korta tid jag bott här. Jag hade inte packat upp alla mina flyttkartonger, så jag slapp besväret med att packa igen. Jag ville bort så fort som möjligt.

Sarah förstod, och sa att jag kunde flytta ut tidigast om tre veckor.

Men Alec, däremot, tyckte inte att jag skulle flytta.

”Du är allt jag har!” tjöt hon. ”Du får inte flytta!” Vi var i hennes rum, och hon låg i sin säng med ansiktet i kudden. Hon grät.

Jag strök henne över ryggen. ”Men du har säkert en massa kompisar, och så har du ju din familj. Och du förstår säkert att jag inte kan bo kvar här, efter allt som hänt.” Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

”Men jag då?” Hon vände sig mot mig och sken upp. ”Jag flyttar med dig!” Hon satte sig upp och torkade tårarna, och trots mitt ansiktsuttryck fortsatte hon. ”Då slipper vi båda bo kvar, och jag slipper förlora dig med.” Hon hade faktiskt gillat Ashley, och kanske även Riley.

Innan hon hann fortsätta började jag prata. ”Men din familj, då?”

Hon suckade. ”Jag är faktiskt sexton år.”

”Jag trodde du var femton?”

”Jag fyller år om två månader.”

”Två år kvar innan du blir myndig, då.”

”Men snälla?” När jag dröjde med svaret blinkade hon för att inte börja gråta igen.

”Jag tror inte det går” sa jag försiktigt.

Hon körde ned huvudet i kudden och sparkade hårt i madrassen med båda fötterna. När jag tänkte krama om henne slog hon bort mig. Då satte jag mig på trästolen bredvid sängen och lät tårarna rinna. Jag ville inte att det skulle vara såhär. Jag ville att Alec skulle flytta med mig, men jag trodde inte det skulle gå. Hon var bara knappt sexton år, så hennes föräldrar skulle aldrig gå med på det. Regnet smattrade mot fönsterrutan.

 

Min tid på Leroy road 11 hade inte varit lång, men händelserik. Ashley, Sarah och Alec hade blivit vänner – och jag med dem. Arvid kidnappades. Sarah fyllde år. Ashley blev dränkt, och jag drömde min dröm. Riley kidnappade mig. Polisen tog honom, och han rymde... Han dog... Alec blev ledsen på mig.

Skulle det sluta såhär?

Skulle jag någonsin hitta en plats att kalla hemma?

Epilog

2011-02-16 @ 16:44:03

Epilog

Vi stod vid en damm och kastade bröd åt fåglarna, Alec och jag. Det var en solig dag, och inte ett moln syntes på himlen. Vi var i Spokane, Washington, dit vi nyligen flyttat. Efter mycket tjat och noga övervägande hade Mel och Chris gått med på flytten – men vi fick inte flytta så långt.

Jag kastade i en brödbit och följde fåglarna med blicken. Honan som var närmast simmade snabbt mot den, jagad av en massa andra fåglar.

”Kan jag få lite?” frågade Alec. Hennes bröd hade tagit slut.

”Visst!” Jag gav henne hälften av det jag hade kvar, och så fortsatte vi under tystnad. Sedan gick vi in mot affärerna i centrum igen.

Det var mycket folk på gatorna, och rätt som det var höll jag på att gå in i en man. Han verkade i alla fall ha sett mig, eftersom att han la en hand över mina ögon och helt oväntat pressade sina läppar mot mina. Jag knuffade förvånat bort honom. Han sprang därifrån innan jag hunnit se hur han såg ut, och jag tittade efter för att se om Alec hade sett incidenten. Det hade hon inte, hon gick nämligen och såg drömmande in i ett skyltfönster.

Det var prytt med söta klänningar i beige, vitt och rosa, och trots att hon inte verkade vara tjejen som ville bära rosa klänningar med volangkjolar så förstod jag henne. De var inte bara söta, utan vackra och påminde om Frankrike också. Dessutom såg de ut att vara sådant som Alice i ”Twilight” gärna skulle bära, och det gjorde dem ännu bättre. När jag tittade upp på butikens skylt stod det att den hette just ”Paris”, och jag tänkte att vi kunde gå in där – bara för att få mig på andra tankar än kyssen som brände på mina läppar.

”Ska vi gå in?” frågade jag, och Alec nickade.

När vi senare satt på ett fik längre ned på gatan funderade jag igen på mannen. Jag hade känt igen kyssen på något sätt, men jag kunde inte koma på vad det var.

”Jag går och köper något att dricka” sa Alec. ”Ska du ha?”

Då fick jag syn på någon. Världen runt mig försvann, och jag slutade andas. Jag kunde inte titta bort. Jag ville inte titta bort. Trots att han satt med ryggen mot mig kände jag igen honom.

Det var samma man som kysst mig, och redan innan han vänt sig om visste jag vem det var. Men det var omöjligt. Han var död.

Men på något sätt stod han där i alla fall, levande. Hans turkosa ögon lyste mot mig.

Mannen som stod framför mig var Riley.

Välkommen till min nya blogg!

2011-02-16 @ 16:19:31
...eller underblogg eller vad det nu heter ^^ ...underdomän kanske..? Jaja, det spelar ju ingen roll egentligen :P
   Men här tänkte jag i alla fall skriva alla kapitel ur "En plats att kalla hemma", så att epilogen och sista kapitlet hamnar längst ned och prologen och första kapitlet kommer högst upp ;)
   Tråkigt nog kommer jag nog inte ha några bilder... -.-
   ...förutom denna :P