Kapitel 6
”Ja, där kan vi titta!” instämde jag. ”Jag har nycklarna i byxfickan.”
”Bra.” Vi gick nedför trapporna. ”Han har aldrig försvunnit förut, så jag förstår inte varför han skulle göra det nu…” funderade Alec för sig själv, men ändå halvhögt, så att vi andra kunde höra.
”Hur gammal är han?” undrade Riley.
”Elva” mumlade Ashley tankspritt.
Väggarna i trappuppgången var mörkt blåa, en fin färg, som vanligtvis inte brukade finnas i trappuppgångar. Golvet var matchande, en mörkbrun trä-färg. Själva trappan var i sten.
Jag hade inte lagt märke till det förut, men nu – när jag hade väldigt bråttom, och inte borde ha tid att tänka på sådant obetydligt – märkte jag det. Ironiskt.
Jag låste upp bakdörren till affären och vi gick in.
Allting var som vanligt – vita kala väggar, en vit disk med en vit kassaapparat, en brun dörr till det bruna trä-rummet, och en dörr till, en vit, som knappt syntes i kontrast till den vita väggen – förutom att det var kallt. Så kallt det nu kan bli på sommaren.
Jag såg mig omkring och hittade boven; ett öppet fönster. Jag hade nog glömt stänga det igår – när jag kikade in här och tydligen öppnat det.
Jag stängde fönstret – det var ett väldigt trögt, gammalt lås – och vi letade runt i butiken.
Det var självklart att det inte var någon mer än vi fyra i det stora vita rummet, så vi letade i det bruna rummet också.
Ashley blev märkbart mer och mer orolig, och även Alec.
I det bruna rummet var det inte heller någonting – eller någon, för det var ju det vi letade efter. Någon. Alecs lillebror.
Hon måste vara väldigt orolig, det skulle i alla fall jag ha varit om min lillebror var borta. Och särskilt om han inte brukade försvinna heller.
Väggarna var, som sagt, bruna, en trä-färg som liknade golvet i rummet, och även golvet i trappuppgången.
Resten av rummet innehöll ingenting.
Vi suckade och gick ut igen.
Ashley började gå mot ytterdörren.
”Ska vi kolla lekplatsen, nu då?” frågade hon, stressat och oroligt.
Alec protesterade med ett tydligt ”nej!”, samtidigt som jag påpekade: ”Vi har faktiskt ett rum kvar.”
Riley stod redan vid den vita dörren, och kände på handtaget. Det var låst.
”Nyckel?” frågade han hoppfullt och tittade på mig.
Jag letade igenom nyckelknippan, och såg en som skulle kunna passa.
”Nej!” protesterade Ashley. ”Varför skulle han vara där? Han kan ju inte låsa inifrån, och dörren är tydligt låst.” Hon tog ett steg mot ytterdörren igen. ”Kom nu, vi går.”
Riley tog två snabba kliv emot henne, grep tag i hennes arm, och fick henne att stanna.
”Om Arvid är där inne, och vi inte tittar där, vad händer då?” frågade han henne. ”Och varför skulle han inte kunna låsa inifrån?” Han såg henne i ögonen, och hon kunde inte vika undan med blicken.
”Han är inte där!” protesterade hon igen. ”Vi går.”
”Nej.” Han uttalade ordet hotfullt, bestämt, och Ashley vågade inte säga emot honom mer. Sedan fortsatte han, betydligt lättsammare: ”Kom nu, så tittar vi här inne också. Lås upp nu, Bree.”
Jag gick fram till dörren och testade nyckeln jag tidigare letat ut. Den passade inte. Jag testade en ny, men inte heller den passade.
Alec sträckte fram en darrande hand. ”Här, låt mig testa!”
Jag gav henne nycklarna, och hon testade de jag inte redan testat.
”Ingen funkar” suckade hon.
”Då kan vi åka till…” började Ashley, men det räckte med en blick från Riley för att få henne att tystna. Jag såg inte hans uppsyn, men antog att den var mörk.
”Testa ring Sarah!”
”Jag har inte hennes nummer” påpekade jag.
”Jag har det” upplyste Riley, och tog upp mobilen och sträckte fram den mot mig.
Det var en mörkblå Samsung touch, och jag hade själv haft en sådan förut – fast vit – så jag kunde enkelt gå in på kontakter och sökte på ”S”. Där fanns ett flertal nummer, bland annat Sarahs, och jag tryckte på det.
Jag skrev in det på min egen mobil, en svart LG, kameramobil – jag älskade att fota – och ringde upp henne.
”Hallå?” svarade hon, nästan på en gång.
”Hej, det är Bree” sa jag. ”Vilken nyckel är det till rummet med den vita dörren i butiken?”
Det var tyst i luren några sekunder, men sedan sa Sarah:
”Jag tror inte du har fått den, faktiskt, men jag kan nog komma med den om några timmar”
Timmar! ”Okej, skynda dig!”
”Ja, det ska jag. Jag sitter fast på jobbet just nu, bara.”
Alec sträckte fram handen.
”Alec vill prata med dig” sa jag till Sarah.
”Okej, hejdå, då”
”Hejdå” sa jag och räckte över telefonen.
”Jag trodde inte du gillade henne?” mimade jag retsamt åt Alec.
Hon himlade med ögonen åt mig och började sedan berätta för Sarah om Arvid.
Det var klart att hon skulle göra vad som helst för sin bror. Även om hon inte alltid tyckte om det.
Sarah tyckte att vi kunde leta efter Arvid på andra ställen, medan hon försökte komma ifrån jobbet, så vi åkte till lekplatsen. Jag och Alec åkte på min vespa, och Ashley och Riley åkte i deras bil – en liten Volvo.
Vi körde snabbt – så snabbt att vi hade blivit fördröjda om det varit en polis i närheten – och kom till lekplatsen på ungefär femton minuter.
Den var stor. Väldigt stor.
Det såg ut att vara uppgångar på flera ställen, med kanske tio meters mellanrum. Det var den häftigaste lekplats jag sett. Rep, rutschkanor, klätterväggar, trappor, rep-broar, ja allt möjligt fanns det där. Det skulle ta minst tio minuter att leta igenom hela.
Jag ställde mig på en parkeringsruta och stängde av motorcykeln. Strax efter kom Volvon och parkerade bredvid mig och Alec.
Vi klev ur.
”Letar ni där” sa Riley, som tydligt tog befälet, ”så letar vi där.” Han pekade ut vart, och så började vi leta.
Jag och Alec gick mot en uppgång – en trappa med rep. Men redan första steget i trappan märkte jag hur svårt det var.
Mina fötter halkade undan, gruset mot träet gjorde det inte direkt lätt för mig. Dessutom var det brant, och när man klev på träet så gled det åt sidan. Tydligen inte en vanlig lekplats – en mekanisk.
Jag kastade en blick på Alec, för att se om hon klarat sig bättre än mig, och tänk: hon stod – utan att vingla det minsta – på nästa utmaning: en smal planka som hängde över ett nät.
Hon förstod att jag behövde hjälp, och undervisade mig.
”Sätt ena foten vid pricken där” sa hon och pekade. Jag gjorde som hon sa, och väntade på hjälp. ”Och sedan tar du tag i den här.” Hon pekade på en knut på repet, strax ovanför min högra hand. Jag grep tag i den och drog.
”Bra!” berömde hon mig. ”Dra lite till, och sätt din högra fot här, så kommer du upp.” Jag satte foten på nästa ställe, och drog ännu mer. Jag var förvånad, över att repet höll, för även om det var grovt, och jag inte direkt var överviktig – faktiskt ganska smal, så såg det väldigt slitet ut.
”Det gick!” utbrast jag, lättad och förvånad. ”Men hur kom du upp så fort?”
Alec log. ”Ja, för det första har jag praktiskt taget bott här i lekplatsen hela mitt liv, och för det andra så finns det en trappa.” Hon pekade på sidan av min första utmaning, och där fanns en traditionell trappa. Jag suckade.
”Okej, på nästa ska du hålla i dig i de här stolparna om du tycker det är för svårt” sa hon och pekade retfullt på två stolpar som hängde längsmed plankan, fast i midjehöjd.
Jag suckade – igen – för jag hade trots allt redan listat ut det.
Alec började gå, och var strax på andra sidan. Plankan vinglade nästan ingenting alls för henne, men när jag började gå, då minsann, började den vingla. Eller förresten, inte vingla – den började gunga!
Återigen hjälpte Alec mig.
”Slappna av, och försök att gå långsamt – ett steg i taget!”
”Vi fick den svåra biten” förklarade hon för mig, när vi efter ett antal utmaningar som fick mig att framstå som en nybörjare – vilket jag också var – jämfört med Alec, som klarade allt galant. ”Och titta, där kommer ju Ashley och Riley!”
Jag följde riktningen på fingret Alec sträckt ut, och där kom de gående, i en snabb takt. Det såg nästan ut som att Riley drog i Ashleys arm för att få henne att gå snabbare.
”Hittat något?” ropade han.
Jag skakade på huvudet, och Alec gjorde detsamma.
De hade nu nästan kommit fram till oss, så denna gång behövde inte Riley ropa. ”Inte vi heller.”
”Ska vi åka hem nu då, Sarah borde nog ha kommit” föreslog jag.
”Ja, jag vill kolla i det låsta rummet.” Alec började gå mot min vespa.
”Okej” instämde Riley, och drog med sig Ashley till deras bil.
Sarah hade kommit.
Hon satt på en bänk utanför huset och väntade på oss. När hon såg oss reste hon sig hastigt upp och började gå mot stället vi skulle parkera på.
”Ingen fisk nappade i parken, så vi behöver de där nycklarna.” Ashley hade tydligen bestämt sig för att det var bra att leta i butiken. Äntligen.
Sarah räckte fram nycklarna till mig, för jag stod närmast, och vi gick mot bakdörren.
Den vita dörren var framför oss.
Jag stod med nycklarna i handen, och Alec stod och nästan hoppade på stället bredvid mig.
”Öppna nu!” Hon var orolig, och ville jättegärna komma in och se om Arvid var där. Hur han nu skulle kunna det, dörren var ju låst! Fast han kanske hade låst inifrån. Men då måste dörren ha varit öppen innan, och det borde den väl inte varit?
Jag struntade i mina grubblerier – det var ju inte ens säkert att han var där – och låste upp dörren.
Den gick lätt upp, låset var nysmörjt. Jag greppade det vita handtaget och tryckte ned det. Dörren gled upp utan gnissel och en vägg av stank kom emot oss. Svett. Kiss. Något mer. Äckligt!
Vi ryggade automatiskt bort från dörren, men tittade efter vad det var som luktade.
”Arvid!” tjöt Alec och sprang in i rummet, med mig tätt i hälarna.
Hur han såg ut ... det var värre än jag någonsin behövt ord till.
För mig hade livet visserligen inte varit så svårt – min familj hade pengar, ingen dödlig sjukdom inom släkten, och inget annat tragiskt eller läskigt.
Men nu behövde jag nya ord till mitt ordförråd.
Han satt på golvet, i en gul pöl, och hände med huvudet bakåt, verkade knappt vara vid medvetande, men ändå tillräckligt vaken för att sitta upp. Hans hår hängde stripigt runt hans huvud, blött av svett, och ögonen var tomma. Hans gröna munktröja låg på golvet bredvid honom, hopknölad, som om han använt den som kudde.
Alec kramade om honom med tårar i ögonen.
”Vad har hänt med dig?”
Han mumlade något ohörbart och sträckte upp en darrande hand mot dörren, där Ashley och Riley stod. Ashley grät.
”Ska jag ringa ambulans?” frågade jag, och svaret jag fick var en nickning från Riley. Han stod en armlängds avstånd från Ashley och tittade ibland medlidsamt på henne, men försökte aldrig trösta henne.
Jag halade upp mobilen ur fickan och slog nervöst 112. Jag hade aldrig ringt numret förr, och visste knappt vad man skulle säga.
”SOS alarm” hördes en mans röst i luren.
”Jag behöver en ambulans till Leroy Road 11” sa jag snabbt.
”Vad är det som har hänt?”
Jag tittade på Arvid, osäker på vad jag skulle säga. ”Jag tror … att han ...” började jag, och tänkte igenom vad som hänt. ”Han heter Arvid Lincoln och är elva år. I morse märkte hans familj att han var borta, och nu har vi hittat honom, han … är nästan medvetslös, men kan ändå sitta upp själv.”
”Är han skadad?”
”Nej, det ser inte ut som att han har sår som blöder eller så...”
”Okej. Ambulansen kommer nog om ungefär tio minuter, vänta gärna i luren, och meddela oss om något händer.”
”Okej.” Jag satte mobilen på högtalare och la den på ett – inte helt oväntat – vitt bord. De andra stod fortfarande kvar som tidigare, som om tiden inte alls hade gått, men det var först nu jag verkligen märkte att Ashley faktiskt grät. Hennes noggrant pålagda mascara rann. Jag gick fram till henne.
”Vad är det?”
Hon tittade förvånat upp på mig. ”Vaddå? Hatar inte ni mig nu, typ?”
Jag såg nog lika förvånad ut som henne. ”Varför skulle vi göra det?”
Hon snyftade. ”Ja, jag har ju liksom ...” hon avbröt sig, och kastade en blick på Riley.
”Äh, kom igen nu Ashley!” muttrade han. ”Berätta nu då! Tydligen är det bara jag som fattat att det var du som 'kidnappade' Arvid. Du kanske kan förklara varför du gjorde det, också.”
Va?
Nej.
Hon skulle väl inte …?
Jag tittade hoppfullt upp på henne, hoppades att Riley trots allt hade fel, men hon vägrade möta min blick.
Alec hade hört oss.
”Va?” Hon upprepade mina tankar. ”Varför?”
Ashley brast ut i storgråt och gömde ansiktet bakom händerna.
Nu fattade jag. När hon avbrutit sig tidigare, när hon frågat om inte vi hatade henne, då hade hon trott att vi redan listat ut det. Men sedan kom hon på att vi inte visste – ja, jag och Alec visste i alla fall inte – och tänkt att hon kanske kunnat hålla det hemligt. Men icke, eftersom att Riley – nu var jag riktigt förvånad – hade avslöjat henne.
Varför avslöjade han henne?
Var han så snäll – ja, det beror ju på hur man ser på det – att han angav sin egen flickvän för att vi skulle få veta vem som kidnappat Arvid?
Jag blev mer och mer förvirrad, och önskade nästan att jag flyttat till något annat land, långt, långt borta, som kanske Ryssland, istället för att komma till detta konstiga hus. Jag önskade att jag kunde springa därifrån, in i min egen lägenhet, låsa dörren, slänga mig i soffan och stänga ute allt annat. Men just nu kändes det som att hela världen – alla i rummet i alla fall – väntade på vad jag hade att säga, så jag stannade.
”Är det sant?” frågade jag, trots att jag redan visste svaret. Jag lät blicken glida över dem allihop flera gånger, Sarah, som under hela tiden stått tyst vid en vägg, Riley vid dörren, Ashley som grät, Alec och Arvid, och ibland även mobilen på bordet, i hopp om att det skulle höras något ifrån den.
”Snälla” snyftade Ashley, ”jag ville bara …”
”Förklara det för polisen, du” avbröt Riley henne. Han var redan på väg att hala upp sin mobil ur fickan, för att ringa.
Jag stod inte ut.
”Riley!” klagade jag upprört. ”Hur kan du? Vill du att din egen flickvän”, jag betonade de tre sista orden lite extra, ”ska hamna i fängelse?”
Han tittade förvånat in i mina ögon, och trots att det var han, killen jag faktiskt älskade, så kände jag inget annat än avsky. Hur kunde han?
”Ge henne åtminstone en chans att förklara!” fortsatte jag.
Alec såg inte helt ut att hålla med mig, antagligen hade Ashley haft rätt om henne – hon tyckte nog inte om henne längre, men hon protesterade inte. Hon ville nog också höra anledningen.
Jag skulle aldrig kunna hata Ashley, för hon var trots allt min vän.
Men nej, det blev ingen förklaring, för ambulans-sirenerna hördes – de hade redan stannat utanför huset, och nu knackade de på dörren till butiken.
Medan jag gick för att släppa in dem fantiserade jag om hur de skulle reagera om jag kom med blod över hela magen, blodiga händer och blod i ansiktet, som om jag precis dödat eller tagit hand om en blodig människa. Jag fantiserade mig själv i en scen av en film jag nyligen sett. De skulle antagligen inte reagera särskilt mycket, eftersom att de borde vara vana med det. Eller förresten, vana och vana, men de borde ha varit med om det förr.
Jag öppnade dörren och berättade kortfattat vad som hänt för dem, och så gick de in till Arvid.
Plötsligt kom jag på det.
Vi måste ringa Melanie!
Rummet var fullt. Jag, Sarah, Alec, Arvid och Ashley var där. Melanie, Chris och Ellen hade kommit – resten av barnen var med Emily och Brett. Dessutom var det mellan fem och tio ambulansmän där, jag hade inte brytt mig att ta reda på exakt hur många.
Tydligen hade Arvid blivit drogad av Ashley, som inte längre grät, utan nu satt och pratade med Alec. Ibland kunde man till och med höra små skratt från dem. Jag kände igen den sortens skratt. Jag hade ofta hört dem på tv, och ibland hemma också, till exempel när mamma och pappa skulle skilja sig. De var … ganska tillgjorda, och väldigt oroliga. Chockade.
Riley var borta, hade gått upp till lägenheten när han inte fick som han ville – lite väl melodramatiskt kanske – så ingen dömde längre Ashley. Jag tvivlade på att resten av familjen Lincoln ens visste om det.
Arvid var inte vid medvetande, vilket oroade Mel och Chris mycket, men det verkade som om två ambulansmän endast var där för psykiskt stöd.
Ingen frågade något om hur han hamnat där, och trots att det egentligen inte borde vara så, så tyckte jag riktigt synd om Ashley.
Det är väl lättare att tycka synd om någon som gråter…